KILLING ZOE AGAIN

2012 - let's do it!

2012-01-20T01:56:00.003+01:00

av diverse anledningar har jag varit frånvarande på bloggen.

men nu är jag här igen.
alive and kicking.

så, stå ut lite till Zoe-lovers.
och jag lovar att det kommer smaskiga uppdateringar.
snart.

blicken och BLICKEN.

2011-12-10T01:12:00.012+01:00

blicken:

jag har köpt en ny röd tajt omlottöverdel för den här festen, eftersom jag precis läst i någon av kvällsblaskorna att män dras till brudar som bär rött. nu är väl detta inte ett alldeles chockerande nytt faktum. 20 år som sexuell varelse har ju lärt mig ett och annat. men jag blir ändå påmind om att det var länge sedan jag köpte en röd åtsittande tröja. så jag trär på mig den, hoppar i en passande kjol, ett par snygga höga skor med kilklack och drar till festen. och som sig bör gör jag sen entré, precis så sen för att se att värden är på topp, att gästerna är på topp, ja, att allt fanemej är tippelitopp.

sen vet jag inte riktigt hur det hela blir som det blir. efter ett par berusade timmar blir jag nämligen inklämd i ett hörn av kvällens huvudperson, som känner på mig, verkligen TAR på mig, på MIG, inte bara på mitt fysiska jag utan även på mitt mentala. jag gillar det. konstigt nog, eftersom jag inte kan minnas mig känna av sådana vibbar från honom tidigare och inte heller känt dem själv. men åh, jag gillar vad som sker, att det är oväntat, att det är han.

så när festen inte längre är en fest är det vi och vi slocknar berusade, knullar berusade, vaknar berusade och knullar igen på riktigt. händer det här? med honom? vad... skumt. och... skönt! eftersom han verkligen TAR på mig, eftersom han verkligen är där, absolut med, på riktigt närvarande. därför är det så skönt. och det blir prat, det blir mat, det blir häng, det blir knull igen, det blir film och ett hej då som känns helt okej. rätt lovande. för utan att något blir sagt tänker jag att jag nog skulle vilja träffa honom igen. på det här sättet. ja, varför inte. jag får också för mig att blicken, hans blick, ordlöst säger detsamma. men det är svårt att veta.

BLICKEN:

vi har haft något i många, många, år. han är ett sådant spöke jag träffade i sena tonåren, som ville ha mig, men jag inte ville ha _på det sättet_, som var gullig, ställde upp, var schysst, söt, rolig. knullade bra gjorde vi också. inte himlastormande, men alldeles bra. sen gick åren och vi sågs periodvis i tidig 20-någotålder, ett glapp däremellan, så träffades vi på nytt i sen 20-någotålder - och så ja, nu igen. en dag, efter närmare fyra års frånvaro från varandra, hör han alltså av sig. kontakten är lite sporadisk i början och fortlöper i flera veckor. sådär, hej, vad gör du, vad händer i ditt liv, blablablaaa. sen blir kallpratet till ett förslag om att ses och sen blir förslaget realitet.

ja, en kväll ses vi i den där baren. sitter på höga stolar och dricker vin (jag) och öl (han) - och så ett till glas och sen är jag faktiskt berusad. vi hamnar ute på södergatan och vandrar vidare till nästa bar med höga stolar. fast egentligen börjar jag blir riktigt trött och medan vi sitter där och tar kvällens tredje glas blir det tydligt att han är lika trött som jag. men han är också väldigt, väldigt, glad över att se mig. det märks. förutom att han börjar bli lite blarig, har han fått BLICKEN. den där blicken han hade när vi var unga och jag visste att det var jag som bestämde, att han alltid önskade mer, kände mer, ville mer.

den där BLICKEN är tillbaka. men nu är det så att det är dags att röra på sig. hemåt, hemåt. det är en förbannad dag imorgon också och även om klockan knappt är 22.00 är jag för snurrig för det här, för hungrig, hem och sova, ja tack. men gud, han insisterar att följa med till porten "så du kommer hem ordentligt" (for real?!) och utanför kan han knappt hålla sig, han kramas ömt och "det känns så bra, det är verkligen något speciellt med dig" och han ler och så - tada - BLICKEN liksom. jag ler tillbaka och ja, vad ska jag säga? jag säger något i stil med att det var roligt och drar sedan upp till lyan där jag glufsar i mig macka, yoghurt och måltidsersättning.

sen kommer ett sms.
och två dagar senare ännu ett sms.

men från blicken intet ord.

---
ärligt.
ORKAR INTE.

big, pink and groovy.

2011-11-23T19:50:00.003+01:00

så, vad gör man en hemmaonsdag när man har har fullt upp med annat och den plötsliga obarmhärtiga kåtheten slår till?

vad gör man?

skickar man ett mess till kk:t, trots att man inte bör eftersom han är dum i huvudet, och ber honom komma förbi och knulla en?

hör man av sig till den där fransmannen med tjej man träffade på en fest, han som bjöd på braj, antydde att han var bra på att slicka och sedan följde med en hem och - juste - slickade en till superorgasm, innan han lommade hem till sin sambo?

ringer man det där taxibolagets växel och ber om en taxi som körs av just den där specifika unga taxichaffisen?

nej.

inget av ovanstående.

utan

man plockar fram sin snygga lyxiga dildo med fem olika program och diverse olika starkt och svagt och kör järnet tills fittan är nöjd, orgasmen är ett faktum och man kan återgå till det man höll på med den här hemmaonsdagen när man hade fullt upp med annat och den obarmhärtiga kåtheten slog till.

det_

är vad man gör.

katastrofbakis.

2011-11-20T23:03:00.003+01:00

det var länge sen jag var så här bakis.
idag har jag varit så galet dagen-efter-sjuk att jag:

* inte rökt en enda cigg på hela dagen
* käkat pizza
* sovit/ätit/stirrat tomt framför mig
* avgrundsvrålat lite sedan jag kom på att jag drog hem den unge taxichaffisen, efter att han hårdraggat på mig under körningen
* undvikit att svara när mamma har ringt, men tryckte fram samtalet tredje gången
* glömde bort att jag hade tvättid

hej då denna vecka som varit.
hej helvetsvecka och stress som stundar.

4.09.

2011-11-16T00:55:00.003+01:00

den är inte särskilt munter egentligen. inte ett dugg. men nu går jag inte på orden. utan på melodi, rytm och egensinniga utsvävningar. själva kärnan. orden kan kvitta. hon skulle kunna sjunga vad som helst.

precis som honom. han pratar och pratar, men säger absolut ingenting. ibland tittar han på mig med en otydbar klotig kossblick. mörka ringar under ögonen. tystnad. denna makalösa och envisa tystnad. det verkar som om han vill säga nåt, men så tycks bokstäverna dö på tungan innan han ens hunnit öppna munnen. kanske inbillar jag mig. jag har gjort det förr. det är så när man inte kan tyda människor.

så vad gör jag? jag sittdansar vidare i mitt eget universum. kör den fyra minuter och nio sekunder långa låten på repeat och repeat och repeat, precis som min semi-asperger kräver.

för orden betyder ju ingenting. de gör sällan det.

utan det är den förbannade melodin jag vill åt.

survivor.

2011-11-14T22:24:00.004+01:00

med helt ny kraft tar jag min an tillvaron och mig själv.

jag ska leva längre än mamma. det får aldrig komma en dag då hennes barn förmultnar före henne. aldrig någonsin. mormor är skrynklig, vithårig och förvirrad. men hon lever. mamma är psyksjuk, ensam och deprimerad. men hon lever. och det ska jag också göra. jag får aldrig bli sjuk. jag får aldrig bli dålig. jag måste vara frisk och glad. för deras skull. för de sjuka, livsledsna och uttråkade kvinnorna. för de hjärtsjuka, strokedrabbade och överviktiga männen. för alla i släkten som dör som flugor så snart de passerat 60, tigande i sin ofriska skam, ensamma med sina smärtor, begravda en efter en bredvid varandra i lunden. för er ska jag leva vidare för alltid.

kk:t kan fortsätta göra två saker: 1. undra vad det är som händer. 2. dra åt helvete. i två veckor har jag undvikit honom och därmed återtagit kontrollen över mitt känsloliv. processen är inte över. men det går absolut bra. bättre än bra. varför ska jag bry mig om någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig? varför ska jag ödsla tid på någon som inte är mig värdig? jag vill inte veta vad han gör. jag vill inte veta hur han mår. så länge jag träffar honom och vi har bra sex, kommer jag aldrig kunna träffa någon annan att ha bra sex med och som dessutom inte är helt självisk. så fuck off kk:t. fuck off.

vad mer?

i helgen slog jag till med en redig fylla. då ska gudarna veta att det var två veckor sedan jag drack alkohol och ännu längre tid än så jag var riktigt berusad. så ja, det var skönt att bli plakat, inte ha koll på motoriken och somna med smink. nu ser jag fram emot två nya nyktra veckor och sedan slå till med ännu en ordentlig fylla när dessa dagar passerat.

knulla?, kanske någon undrar. nä, det lär nog dröja. vem ska jag knulla med liksom? det är ju inte så att beundrarna står i kö direkt. den dagen, den glädjen. under tiden får jag satsa på att bli tajt och snygg i kroppen, samt onanera mera.

jag överlever.

regimskifte.

2011-11-08T23:32:00.016+01:00

jag önskar av hela mitt väsen att jag kunde bli mer detaljerad, men det kan jag inte utan att avslöja för mycket. men låt oss säga såhär: av diverse skäl är han svårare att glömma och göra sig av med än vad det verkar, eftersom han finns här och han finns där. av skäl jag inte heller kan yppa, så vet jag även exakt vad den där andra bruden sysslar med, hur hon tänker, hur hon känner.

det gör situationen än mer svår. det kan ju rimligtvis inte bli svårare än så här. hur fan kunde jag hamna i den här soppan? hur kunde det bli så här?

idag är emellertid ändå en bra dag.

men låt oss rewinda.

idag är alltså en bra dag.

jag är på strålande humör. lyssnar på superhög musik i mina öronsnäckor och stuffar för mig själv, undviker åter igen att svara på hans jävla meddelanden, tänker: what the fuck?! tänk om jag kunde spela på riktigt. tänk om jag kunde vara avståndstagande som en del av en strategi. men sorry. så funkar inte jag. när jag är avståndstagande så är det för att jag verkligen vill ha distans. när jag inte kommer med förslag, betyder det att jag vill glömma, gå vidare.

och när jag då inser att den där andra bruden har börjat få känslor... stackars tjej. varsågod, han är din. have fun. vad hon nu inte fattar är att när hon är sådär öppen med att hennes känsloliv har börjat förändras, så kommer han ta avstånd. jag får lust att ta ett snack med henne, sådär systerligt. men jag avstår. hur skulle det se ut? tjena, Zoe här! du vet den där snubben vi båda knullar med? nu är det så att jag legat med honom i två och ett halvt år, så jag vet en del om hur människan resonerar. mitt enda tips är: bli inte kär. men säger jag det? nej, självklart inte.

istället stuffar jag vidare vid mitt skrivbord, jag planerar dagen och resten av veckan, får ändrade planer till helgen, känner att världen är min.

MIN!

och sen blir det som det blir och han och jag hamnar på samma lokal på kvällen. när vi skiljs i trängseln bland alla hundratals människor och när han åter ser mig så lyser han upp igen, precis som föregående kväll. det gör han. och en stund senare ser jag hur en brud börjar limma på honom och jag ba: men guuuuuuuuuud, hur lyckas människan? hur lyckas han få så många tjejer efter sig. det är OFATTBART. han är halvalkoholiserad och inte snygg nånstans. han är adhd-tokig, burdus och garvar högt åt sina egna påhitt. lite som jag alltså. men jag får inte alls särskilt många män efter mig tack vare dessa fantastiska egenskaper. så är han rysligt allmänbildad och intelligent, visst. men mer då? nä, faktiskt. när jag märker hur den där tjejen får nåt glansigt i blicken i åsynen av honom, då är det dags för mig att dra.

jag hämtar mina ytterkläder, säger adjö till hans vän, den lama bruden springer efter dem med iphonen i högsta hugg och han tittar på mig, TAR MIG I HANDEN, fast inte skaka hand utan han greppar några av mina fingrar med några av sina fingrar och liksom kramar om (eh, va?), stirrar in i mina ögon och: vi hörs, FAST UTAN LJUD! han formar sina läppar till två ord han inte ens yttrar.

så jag ler. jag ler mitt absolut största och mest bländande röda läppar-leende.

vilken jävla fars.

utanför taxin.

2011-11-08T00:45:00.012+01:00

jag har undvikit att svara på hans tillmälen och meddelanden hela dagen, avfärdat hans existens på ett någorlunda artigt sätt.

måste få honom ur mitt system. och det går bra. det går alldeles utmärkt tills jag fattar att han inte nöjde sig med att ringa mig på nätterna i helgen, samtal som förblev obesvarade. han lät det inte vara. han tänkte inte: jag ringer henne på dagen imorgon istället. och varför skulle han göra det? vi knullar. och ändå inte bara. men nej, han nöjde sig inte. han mötte upp den där andra bruden istället. och när jag tänker på det här, när jag ser dem framför mig, svartnar mina ögon på en sekund och jag måste genast i den stunden resa mig upp och lämna rummet. ut i friska luften, ut på promenad.

och sen är det bra igen. det känns bra. åter igen undviker jag att svara på tillmälen och meddelanden. ut ur systemet. UT UR SYSTEMET. ingen sa att det skulle bli lätt. när har något någonsin varit lätt? satans fittliv.

så blir dagen till eftermiddag och till kväll och vi ses ute på lokal och på lokal är det plötsligt helt nya spelregler. eftersom jag har börjat backa - och det rejält - så lyder spelets obarmhärtiga logik att han börjar närma sig mig. jag ser det på honom. han undrar vad som händer. han undrar varför jag inte kommer med förslag längre. han undrar vad han ska göra för att allt ska bli som förr - när han visste exakt var han hade mig.

ut ur systemet, Zoe. HAN SKA UT.

så han kommer fram där på lokalen, kommer fram och lägger armen om mig och är sitt vanliga galna berättande jag. och sen försvinner han en stund och meddelar att han visst ska komma tillbaka.

...
...
...
...
...

det gör han. han kommer tillbaka. jag ser honom rusa in i killtoan, han ser inte mig. jag ser honom rusa ut ur killtoan, han ser inte mig. jag ser honom gå in i lokalen, bland alla berusade svin, in i dimman, och sedan vända, då ser han mig och lyser upp.

följ med och ta en cigg.

jag står tyst.

ska vi röka?

vad fan. okej, vi kan ju röka, tänker jag. han kanske har nåt vettigt att säga? så jag följer tyst med, ut till friska luften och till höstvindar som sakta men säkert börjar bli kyligare.

och vill han säga något av värde? något intressant? något om den här sista tiden då jag har dragit mig undan, om helgens samtal mitt i natten, om den andra jävla bruden han knullar. nej, inget. han har inget relevant att säga.

istället pratar han högt om dumheter och han är så jävla full, gud så full han är, och jag tänker: vi är inte bra för varandra. antingen är han för packad, eller så är jag för packad, eller så är vi alldeles för packade båda två och allt blir kaos även om vi av någon outgrundlig anledning ändå lyckas knulla bra. men inte den här gången. Zoe, STÅ EMOT.

vi går in till lokalen igen. och så går han strax ut i tron att jag följer efter. men istället har jag stannat upp med ett par bekanta.

när jag tittar åt hans håll ser jag hur han har stoppat en taxi. han har öppnat dörren till sätet bredvid chauffören och står precis framför bilen och tittar in i lokalen, rakt på mig, medan bilen brummar bakom. jag möter hans blick. han har aldrig sett så otålig och ynklig ut, aldrig. så jag går ut till honom, ställer mig rakt framför, mitt ansikte mot hans. och hans blick frågar, men inga ord kommer ur hans mun. han står tyst. jag står tyst. inte alls i många sekunder. SÄG NÅT DÅ FÖR I HELVETE. SÄG NÅT! jag kramar om honom. vart ska du?, frågar jag. jag ska hemåt... och så låter han sitt svar hänga kvar i luften. fortfarande ingen fråga. INGENTING. jag skulle ändå ha sagt nej. men han är så van att jag är den kommer med förslag att han inte ens kan ställa frågan. FRÅGA FÖR I HELVETE. [tystnad]. jag ska också hem, säger jag till sist. du är sjukt full, vet du det? ... jag är inte alls full, svarar han. jag suckar. vi är så lika. vi skulle förgöra varandra i längden. det kan aldrig bli något mellan oss. och jag kan inte fortsätta knulla honom längre. inte efter att jag slutligen öppnat mig för honom och han pissat ner min själ med sitt beteende.

det är inte ofta jag säger nej till honom. har det någonsin hänt? för länge sen kanske. men nu säger jag nej, genom att inte säga något.

the times they are a changing.

... och så är det med den saken.

2011-11-07T00:05:00.014+01:00

jag skakar redan innan jag går in i rummet där sköterskan väntar, för jag är nervös och har onda aningar, även om det måhända inte är befogat. men jag skakar likväl och försöker hålla god min när jag berättar mitt ärende - detaljerat. och så snart den vänligt sinnade sköterskan fått hela bilden klar för sig beordrar hon full genomgång och det är just i den stunden jag hejdlöst börjar grina och i tanken förbanna min egen dumhet och oförsiktighet.

men vad göra åt saken? likt karaktären allan karlsson i den galna och dråpliga romanen hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har jag i stort sett i hela mitt liv resonerat: "det är vad det är och det blir vad det blir och så är det med den saken"

den här dagen hjälper det dock inte. ingenting hjälper där jag ligger på britsen och i största förnedring blir undersökt. tårarna rinner ner för kinderna till mina läppar och jag blundar och andas lugnt, när jag egentligen bara vill vråla. inte av smärta. inte av ilska. inte av sorg. utan av total jävla vanmakt.

och när jag väl står på gatan igen tänder jag en av dagens många cigg och avskyr hela världen, mig själv inkluderad. jag hatar att det inte kan vara enkelt, så som jag vill ha det och gillar. jag hatar att människor vill krångla till saker, när saker inte behöver krånglas till i onödan. jag hatar att jag blir tagen för given, istället för att bli uppskattad.

aldrig mer. alla som tar mig för given kan dra åt helvete. jag kommer inte alltid finnas där. man ska fan måna om sin tid med mig. livet är skört.

sen börjar jag promenera och jag går som vanligt från en stadsdel till en annan till en tredje och i gamla stan plockar jag fram luren och gör det jag sällan gör nuförtiden. jag ringer mamma. och med min mest normala röst genomför jag årets största skådespel. spelet om den vanliga dottern.

jag hälsar och frågar hur hon mår och om det är bättre sedan sist och det är det, vilket jag säger är "jättekul". jag frågar om hon har fått vårt paket och vilket paket, nej det har hon inte fått. så jag säger att det kan ju ta någon dag eller två, men ett paket är på väg och det är då hon skrattar till. mamma skrattar en aning! det var så länge sedan det hände att tårarna okontrollerat börjar rinna igen och nu försöker jag verkligen uppbåda en normal ogrötig röst och vi pratar lite om det varma höstvädret, etcetera, tills vi lägger på. jag tittar sedan på displayen och ser att vi har pratat i en hel kvart, vilket jag mentalt noterar. det måste vara något sorts rekord.

sen fortsätter jag vandra genom stadsdelar tills jag är hemma och önskar att det är vad det är och att det blir vad det blir, till stor fördel för mig och mitt liv. jag önskar det av hela kropp och själ. jag önskar det så mycket att jag gör det jag inte gjort på flera år.

jag ber.

jag ber till gud jag vanligtvis inte tror på. jag gör korstecken och rabblar ramsor jag en gång fick lära mig som barn och som upprepades så många gånger att de för alltid finns inpräntade i minnet. jag känner mig så oerhört svag och ömklig och önskar bara en enda sak i hela världen.

att få leva länge, länge, till.
längre än mamma.

adieu.

2011-11-01T23:15:00.002+01:00

nu räcker det.

du är inte värd min tid.
du är inte värd min kropp.
du är definitivt inte värd min energi.

tack och hej för den här tiden.
nu får du flyga iväg och göra exakt vad du vill.

vilket du hela tiden gjort ändå.

men den här gången ska jag

inte fråga.
inte undra.
inte bry mig.

alls.

(för)ändring.

2011-10-30T17:59:00.002+01:00

sådärja.

från och med nu ska saker och ting förändras ytterligare.

om x antal veckor kommer jag att vara tajtare, fräschare och snyggare.

ytligt?

javisst.

mitt självförtroende behöver det.

det här betyder även att jag kommer att vara gladare, roligare och mer avspänd (utan att alkohol har något med saken att göra).

så, chop chop!

dags att sätta fart.

och de senapsgula höstlöven föll utmed pompei.

2011-10-25T23:36:00.005+02:00

i ena ringhörnan står psyksjuka mamma och envisas med sina sorgliga samtal, i andra ringhörnan står kk:t och viftar med sin alldeles särskilda personlighet och i mitten står jag, fucking förvirrad.

å ena sidan euforisk som ett ovetande barn, å andra sidan melankolisk och livsvis som en cynisk filosof.

det är ett mirakel att jag själv inte lider av värre tillstånd än stundtals tillfällig alkoholförgiftning och taskig motorik. faktiskt. och ändå. jag antar att det är all denna död, misär och depression jag vuxit upp med som gör mig så kallat livsbejakande.

varför gå runt och muttra och vara sur, när jag istället kan ta varje tillfälle i akt och göra saker.

röra på mig.

vara ute, vara med, vara där.

så jag tar mina promenader. ibland innan jobbet, ibland under lunchen, ibland efter jobbet. jag går för att rensa hjärnan från all skit som rör ihop sig till en äcklig havregrynsgröt, jag går och går för att slippa den absolut värsta rastlösa raserin mot allt och inget, för att inte vara så satans svartsjuk på det som kk:t gör och inte gör.

aaaah.

jätteglad och fucking förbannad.
kåt och sen helt off.
litar på och sen trampar sönder orden om trohet.

helt slutkörd.
inte konstigt att jag behöver en paus.

inte konstigt alls.

besvarat samtal.

2011-10-23T23:57:00.003+02:00

mamma ringer från annan ort.

jag svarar.

jag: heeej mamma.
mamma: hej [tystnad] jag har ringt dig flera gånger i veckan
jag: jo, jag vet, det har varit så dålig tajming, men nu kan jag prata. hur är det?
mamma: inte bra. jag mår så dåligt. orkar inte mer. jag känner inte lust till något. orkar inte promenera, inte läsa, inte göra något. jag vill bara ta livet av mig.

jag hajar till.

så här drastiskt brukar hon inte uttrycka sig. hon är inte den som är lat, snarare lider hon av högenergiska tankar som spinner runt och runt och konspirerar mot hela universum.

mamma: jag har gått upp så mycket i vikt, orkar ingenting. vet du, om jag dör, så måste du gå till banken och...
jag: men sluta nu! du kommer inte att dö. känner jag dig rätt kommer du leva i många, många år till. inte ens mormor är död ju - och vad säger läkarna till dig förresten?
mamma: jag tar tre mediciner. bland annat mot depression. läkaren säger att jag måste vänta.
jag: vänta på vad? trevligare tider?
mamma: han säger att det blir bättre.

hur är det här möjligt?

hur kan människor tillåtas gå omkring med en blandning av depression och vanföreställningar i femton års tid? FEMTON ÅR, kanske längre.

JAG FATTAR INTE.

sexsvett.

2011-10-22T16:30:00.003+02:00

jag är tidig och sitter på bar med ett glas vin framför mig och läser tidning och väntar, när jag bland myller och larm plötsligt kan urskilja melissas ord. och jag kan inte skilja på, om jag vill va' med dig... och jag tänker: nä, men, vad stört! på ett ställe där jag ska träffa honom just.

och så kommer han. han är nyrakad, har tagit på sig den där snygga skjortan jag älskar, en rock som klär honom och han kramar mig och ler finurligt. grrr. han är ju inte alls snygg egentligen, inte alls. men han har den där galna energin och det självklara, självsäkra, sättet och jag kan inte annat än ryckas med.

ett glas vin blir två glas, blir mat, blir cocktail och mer vin, blir bubblor och hemgång med vin igen och gräs under fläkten, en kväll som avslutas med det svettigaste, galnaste, knullet någonsin.

AAAH!

knulla hög på gräs.
utan kondom.
med kk:t.

gosh.

fy.fan.vad.skönt.

obesvarade samtal.

2011-10-18T22:32:00.005+02:00

mamma ringer från annan ort.

det finns dagar när jag medvetet inte svarar.
men den dagen är inte en sådan dag.

utan jag trycker fram samtalet, trots att jag är på jobb och egentligen inte ska ta det.

jag: mamma, hej, hur mår du?
mamma: dåligt.
(fan! varför svarade jag? nu måste jag känna oerhörda skuldkänslor över att jag inte kan prata med henne framför kollegan)
jag: åh, kan du inte ringa lite senare? jag kan inte prata ostört just nu. jag jobbar.

och hon ringer lite senare, men jag är fortfarande på jobb och sen är jag för trött för allt och går och lägger mig.

samma sak idag.

två missade samtal inom loppet av en halvtimme. jag är på något sorts event och märker det inte förrän det är alldeles för sent.

och jag sitter där med klumpen i magen och med taskiga självtankar om vilken värdelös dotter jag är som sträcker ut en hjälpsam hand till andra människor om jag kan, men just nu vägrar mamma detsamma.

mamma, du vet att jag inte kan ringa dig.
snälla, ring tillbaka.

snälla.

få den här klumpen att försvinna.

jag kan inte skilja på.

2011-10-18T01:01:00.002+02:00

och jag kan inte skilja på
om jag vill vinna dig

och jag kan inte skilja på
om jag vill va' med dig

och jag kan inte skilja på
om jag vill bli av med dig

och jag kan inte skilja på
om jag vill skada dig

men du om nån borde förstå
att man inte gör så här mot mig

melissa, jag har dåliga nyheter.
det är lika svårt ett decennium senare.

saturday night.

2011-10-17T00:25:00.003+02:00

oooh, jag är så lugn, så lugn.

läser tidningar, målar naglarna och har tv4 i bakgrunden, när jag all of the sudden får ett meddelande från kompis kompis slash ragg från i våras.

vill jag hitta på nåt? han har varit så sund på sistone och nu behöver han hitta på nåt... annat. nåt osunt liksom (och då hör man tydligen av sig till Zoe). och jag väntar med att svara. fortsätter måla naglarna. vill jag dra ut på partaj?

han är rolig, energisk och rätt snygg. sexet, det enda knull vi har haft, var väl helt okej. men pallar jag dra ut?

och så tänker jag på kk:t och jag vet inte vad han gör och han kan lika gärna ha myskväll med nån idiotbrud, eller så är han bara hemma och läser ut nån av alla böcker, eller så är han skitfull på bar någonstans och det stör mig att trots att han inte ens är närvarande är så jävla närvarande ändå och fräter sönder min sinnesfrid.

hur kan en icke-existens styra vad jag ska svara kompis kompis slash ragg från i våras?

så mitt svar blir till sist nåt i stil med: inte ikväll, men gärna i veckan och han svarar att han vill bli jävligt full och då svarar jag nästa lördag, då ska vi bli jävligt fulla ihop.

och jag vet inte ens om jag vill. men jag vet att jag måste flytta fokus från mina orimliga svartsjuka känslor för kk:ts förehavanden. puts väck, bye bye, transformera dem till intresse för någon annan. vi är inte ihop. vi är inte kära. jag har INTE RÄTT att bry mig vad han gör med andra brudar. vill jag bli ihop med honom? aldrig i livet, inte med de där casanovatendenserna.

och ändå...

it's fucking complicated.

fredag: träff med kk:t
lördag: träff med kompis kompis slash ragg från i våras

så ser det ut nu. det kan bli av, lika gärna som inget blir av.

jag vågar inte lita på någonting längre.

ingenting.

who's playing who?

2011-10-13T00:12:00.004+02:00

ibland är jag så lugn och sval när det gäller dig. soft. vi har det vi har och just nu är det bättre än vad det någonsin har varit. men allt det där kan förändras imorgon. allt. stunderna av närhet. planerna. det kondomlösa sexet. för det där nuet jag värderar så högt är förgängligt.

ena stunden knullar vi, äter och skrattar, dricker vin, knullar lite till, pratar och somnar kramandes (även om det svårt när du snarkar så jävla högt). andra stunden är din fulla uppmärksamhet hos någon helt annan och jag tänker: ta det lugnt Zoe, han har inte låtit någon annan vara kvar i hans liv så länge som du, skitsamma, den där andra bruden, who cares, hon är inte du, hon kan aldrig mäta sig med dig, de kan omöjligtvis ha samma sak ihop.

eller? ELLER?

och sen börjar tvivlet gro och mina ögon mörkas och avskyn sakta växa i mitt bröst för att implodera i den värsta, smutsigaste sortens svartsjuka - giftig, oregerlig och helt fucking förlamande.

DRA ÅT HELVETE!

hur fan klarar du av att bolla med så många brudar samtidigt? och jag tänker att jag inte får bry mig, jag får inte låta honom betyda såhär mycket, det är inte sunt, jag är för skör för det här, även om jag verkar så satans lugn och sval.

JAG ÄR INTE LUGN!
INTE SVAL!

jag har låtit dig sakta men säkert komma in. det har tagit de här åren, fattar du inte det? du har varit återhållsam. jag har varit återhållsam. och vad fan gör du nu? i samma stund som jag kommer med önskemål och så kallade krav reagerar du på två sätt. ett) du är tillmötesgående (och sedan) två) du gör det vi två har oviktigt genom att kasta dig i famnen på någon annan villig donna.

jag bryr mig inte!
jag bryr mig asmycket!

fan.

FUCK OFF!!!

so he fucked me.

2011-10-06T00:10:00.000+02:00

again.

and again.

and

again.

hej hej, hemskt mycket hej.

2011-10-04T00:08:00.004+02:00

men åh, jag är så trött att jag ser i syne. min hy har blivit förskräcklig av detta intensiva leverne, den här blandningen av att söka sig utåt, bortåt, inåt, av att sträcka ut en hand utan att veta om jag får något tillbaka, av att hänge mig åt extas, fysiska och emotionella fall,

av att leva.

fattar ni?

jag skriver ofta att jag är helt slut. sanningen är ju att jag sällan känner mig utvilad, så det är väl inte särskilt märkligt. det är så när man högenergiskt kastar sig i jobb, nattliv och upptempo gånger en miljon. och saken är den, att det är så jag vill ha det. det dåliga med det goda. det goda med det dåliga. jag är inte ämnad att leva nära naturen och promenera i skogen och plocka svamp, jag pallar inte att bo vid öde stränder mer än ett par dagar och jag gillar inte att ta det lugnt längre tid än en helg.

no can do.

därför passar jag inte för familjeliv. och eftersom jag egentligen inte heller behöver någon som bekräftar mitt leverne eller bekräftar mig som person, så lyser också kärleksrelationerna med sin frånvaro. jag får inte ens komplimanger särskilt ofta. så om de fattas är det snarare legio än undantag. ibland klagar jag på bristen på pojkvän. men ärligt? varför klaga. det är tur att jag bor i stockholm där jag har mycket vänner jag älskar på riktigt, i en stad där jag kan hitta tillfällig eller halvtillfällig beröring hos män och där jag har ett jobb som gör att jag kan hänge mig åt mina intressen.

fattar ni?

jag bara är och det får gå som det går.
och ofta, men absolut inte alltid, går det ganska bra.

fuck me again.

2011-09-28T02:12:00.006+02:00

jag tänker att han inte fattar hur viktig han är för mig.
jag tänker att han inte bryr sig.
jag tänker att vi har haft tre-fyra magiska dygn ihop, so what the rest?

nu är nu.
sen är sen.

så tänker jag.

och då är jag plötsligt lugn igen.
live the moment.
liksom.

men så är jag ändå människa.
och jag gillar berusning.

så är det och det får ingen ta ifrån mig.
och då blir det plötsligt komplicerat igen.

för

vem
är det som ringer den där killen som nu hade tjej...
vem
är det som inte pratar klart och tydligt...
vem
är det som får en hejdå-kram av stabilaste gästen som aldrig kramar någon...

och vem

är det som pallar tystnad.
när tystnad knappt längre finns att få.

jag.

snapshots.

2011-09-15T01:10:00.010+02:00

satt och kollade på nyheterna igår, när jag var mörk och deprimerad. då såg jag den där 90 år gamla franska (vad annars?) filosofen, som hade skrivit en 30 sidor kort pampflett om att SÄGA IFRÅN! tydligen hade denna lilla fantastiska bok fått ett enormt genomslag.

ja, men så trevligt då.

den 90 år gamla franska filosofen tyckte att mänsklighetens största brott var ATT VARA LIKGILTIG!

usch ja.

här din lilla uppstoppade stofil, ska jag berätta för dig vad det innebär att INTE VARA LIKGILTIG.

det innebär:

jag går på tillställning, träffar en manlig bekant som säger att jag är snyggare än nånsin - jättevacker - hintar lite om sin dåliga relation, har en vän med sig som ser helt betuttad ut i mig, sen börjar min manliga bekanta att "socialisera" med andra brudar och ungefär då är plötsligt allt kört och jag drar. INTE LIKGILTIG.

jag träffar en snubbe på bar, vi har legat förr, han är härlig och knäpp, bjuder på shots och öl (yes! han anstränger sig för att få mig i säng, nice), vi babblar massor och plötsligt ska vi gå hem ihop. INTE LIKGILTIG.

vi knullar. mmm. han slickar mig tills jag kommer. mmm.

5 minuter senare.

jo, jag måste berätta något....

jag har flickvän...

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

NOT FUCKING LIKGILTIG!

skjut mig snälla någon, skjut mig.

din gamla franska filosofgubbe, jag är INTE LIKGILTIG hela tiden vad gäller män, jobb, politik. ändå gör jag uppenbarligen något fel. kom hellre på vad det är, än att vara populistisk.

LIKGILTIG my ass.

(rabiat ljudlös gråtattack).

2011-09-13T19:30:00.011+02:00

allehanda svarta tankar har ockuperat min hjärna idag och musiken i mina lurar har följaktligen korrelerat med mitt sinnestillstånd. eftersom jag är en simpel allt-eller-inget-människa som inte fattar nyanser, ser dunka-dunkat i mina öron ut som följer:

bra humör = diverse dansanta upptempolåta
sorgligt humör = kärleksballader/viss mozart
rabiat pisshumör = extremt mycket skrik och trummor

idag har det därmed lutat åt det sistnämnda.

hade jag inte haft kollegor som kommit och stört mig med allehanda idiotspörsmål hade jag föredragit att jobba knäpptyst, lyssnandes på min vrålmusik. men nej. någon ringer och ber mig göra något. chefen kommer in och meddelar att vi är en massa man kort och att alla måste lägga på ett kol. andra stör mig när jag försöker äta min lunch i lugn och ro. etc, etc, i all jävla oändlighet. och hade inte rådande omständigheter gjort att kompisträffen inte blev av ikväll, så hade jag själv avbokat den helt. ingen ska behöva stå ut med mig när det enda jag tänker på är:

1. kan inte alla bara gå och dö?
2. kan inte jag bara gå och dö och därmed slippa alla andra?

och sen blir det faktiskt slutligen dags att dra från bygget och lämna skitdagen bakom mig. men det går inte. jag försöker vara lite zetterlundsk och sakta gå genom stan, men att sakta gå genom stan gör mig bara ännu mer ilsken på allt. det kommer en ung och söt punktjej emot mig. hon har illrosa dr martens, sån där tjurring i näsan och höstens inneplagg: den förhatliga ponchon. nä, inte särskilt punk va?! var är de riktiga anarkistpunkarna? jag saknar dem faktiskt. de där som hängde på plattan för en herrans massa år sen och hade tuppkam och var superspinkiga och bittert mad. nope. inga punkare i den här delen av stan i alla fall.

jag suckar och går vidare och undrar om jag ska sätta mig på något etablissemang och dricka en stor stark till middag (OBS! inte till middagEN, utan SOM middag - skillnad där), men blir om möjligt ännu mer deprimerad av blotta tanken. jag vill inte dricka öl och stirra på folk. jag vill dricka öl och blogga bland folk. men eftersom jag inte bloggar offentligt går det inte. och eftersom jag aldrig dricker alkohol hemma själv (såvida jag inte sminkar mig och förfestar light), så är det inte heller något alternativ att öla middag inne i lyan samtidigt som jag bloggar.

så jag drar bara hem. jag är så arg och sur och gråtmild, men vet inte på vad, varför eller på vem. precis som när jag får mina gladryck och maniska perioder. jag vet inte när sinnesstämningen i fråga kommer, varför den kommer och hur länge den varar. det är alltid en jävla överraskning. allt i mitt liv. en ständig surprise liksom.

jag försöker peppa mig själv. bli lite muntrare. kom igen nu Zoe! du har mycket roligt du ska göra i veckan. springa på en massa tillställningar, föreställningar och gå på hemmafest! du ska på dejt och troligen knulla efteråt! du är fortfarande ung och snygg! men det funkar inte. jag är så otroligt bra på att peppa andra. men det finns ingen som peppar mig när jag behöver det. jag kan inte vara stark hela tiden. JAG ORKAR INTE.

allt är bara mörkt och jobbigt. det där brevet som ska komma har inte kommit, regnet som ska massakera stockholms gator lurar fortfarande bakom molnen (dettra puttrande tillstånd, fy fan) och sis är så satans lång borta.

och sen piper det till i nallen och jag tittar på displayen och det är älskade sis som skriver ett mess och jag suckar och gråter för saknaden efter henne har aldrig, aldrig någonsin, varit starkare.

gör om, gör rätt.

2011-09-11T22:40:00.010+02:00

det är inte meningen att jag ska bli full, men jag blir ändå katastrofpackad.

ångest, ångest, ångest.

därför börjar jag om. det är aldrig någonsin för sent för att börja om. ett av mina miljarder livsmotton. man är ju bara människa, visst? men jag måste säga att gud har haft ett väldigt gott öga till mig hela livet. jag vet inte varför jag alltid klarat mig så bra, trots att jag flera gånger varit nära alkoholförgiftningens gräns. jag har änglar vid min sida, som beskyddar mig och alltid ser till att jag kommer hem ordentligt.

det låter flummigt, men det är sant och något jag verkligen, verkligen, uppskattar.

tack.

och viktigast av allt: nu är den förbannade mensen i princip över. jippie! det betyder att jag äntligen är hundra procent fri. jag behöver inte ta på mig mensvänliga plagg på flera veckor, jag måste inte äta dumma piller för att minska blodflödet och jag slipper stoppa upp dubbla tamponger i fittan x antal gånger om dagen.

jag har varit så happy över detta att jag redan varit flitig nog att fixa en dejt i veckan.

ligga? ja, tack.

wish me luck.

freedom - i won't let you down, i will not give you up.

2011-09-07T01:19:00.005+02:00

en människa är aldrig så fri som när hon väljer att inte äga något av reellt värde. en bajsnödig klyscha, men lik förbannat sann. jag blir lycklig av fina klänningar, snygga skor, balla väskor och roliga accessoarer, sånt som gör mig vacker. så mycket kan jag medge. men vem bryr sig om att äga porslin, möbler, senaste tv:n, fräsigaste mac:en eller - gud förbjude - en bostadsrätt (undantag: om man kommer över den billigt och inte belånar sig för mer än vad man egentligen klarar av)?! hur kan de sakerna helt utan liv vara så viktiga för människor? ett plagg uttrycker åtminstone en personlighet, men en sak... ingenting. om klänningen förstörs så förstörs inte jag, även om det är trist att tappa bort ett snyggt plagg. men om bostadsrätten med alla dessa grejer brinner upp, vad gör jag då? en människa som har lyxen att välja ett liv utan onödiga materiella ting, är den friaste människan av dem alla. halleluja, amen.

från en dag till en annan.

2011-09-05T21:41:00.003+02:00

idag har jag känt mig omtyckt, åtråvärd och väldigt uppsluppen. bara sådär. helt utan anledning.

jag jag jag.

2011-09-05T00:30:00.004+02:00

jag ska träna, gå hem till kompis familj som vill bjuda på fika och sedan träffa annan kompis på tillfälligt besök i stockholm.

men jag avbokar allt och fyller istället dagen med att sova, köpa två klänningar och ett par sexiga denimshorts (rea!), sova igen och vakna av att det rinner blod mellan mina ben. sedan tillbringar jag resten av kvällen med att stirra in i tjockteven, samt läsa helgens kulturbilagor. vilket är dagens absoluta höjdpunkt, om man bortser från mina klädköp.

jag har 2-3 bra veckor varje månad. däremellan kommer mensen som ihärdigt attackerar min kropp i en veckas tid, ibland längre. det förstör mitt humör, begränsar mitt liv och framkallar djup melankoli (mycket blod, inget sex, sorgsna tankar).

och jag tänker: suckers! ni vet ingenting om mig. ni därute som ser mig varje dag och säkert tycker jag är knasig, lättsam och ytlig. ni vet ingenting, för att jag ingenting berättar. jag vill inte prata om min deprimerade, psyksjuka mamma med er, vad har ni med det att göra? jag vill inte berätta om min skräckinjagande pappa som misshandlade henne och alla andra kvinnor han någonsin haft och sedan avled i ensamhet, skuldsatt och förnedrad. jag orkar inte nämna brorsorna som i sin tur aldrig öppnar upp sig för mig. jag vill inte prata om mitt långvariga kk och vår högst märkliga relation, om de dejter jag går på eller de killar jag knullar.

och sen tänker jag: vem är den största suckern egentligen?

och så reviderar jag igen. nä. det är inte jag som missar något. jag vill inte luncha med tjejkollegor vars trista snack får mig att överväga att ta livet av mig. det är prat om tv-serier, bröllop, minnen från barndomen, babbel om kroppen som värker, om semestern som stundar, om en eventuell flytt och en hel del barnsnack. om deras barn. om andras barn.

så jag sitter hellre själv och slipper prata, än att sitta med ett gäng som inte är mina riktiga kompisar och snacka om sådant som inte intresserar mig alls.

men så händer det ibland.
plötsligt bara händer det.

plötsligt en dag befinner man sig på ett jobb utanför jobbet och ser någon man genast dras till, någon som verkar vara en sån skön person och som man vill veta mer om och hänga mer med, någon som dessutom verkar tycka detsamma om en själv. och det behöver inte betyda något mer än vad det är (fast det skulle kunna göra det om han inte vore högst upptagen). ändå är det ofrånkomligt. det går inte att bara skiljas åt utan att lära känna varandra lite till och så har man märkligt nog startat en sorts kontakt som är platonisk vilket faktiskt är helt okej, mer än okej, förutom att det är lite läskigt eftersom jag känner att jag skulle kunna öppna mig för honom.

vilket jag vanligtvis inte känner för någon utanför den snävaste kompiskretsen.

det är fint.

för trots min ingrodda misanstropi och tillfälliga melankoli, tror jag ändå att vi föds in i den här elaka, sjuka, knäppa världen för att hitta dess skönhet och leva fullt ut utan hämningar.

så, tacka ja.
vad är det värsta som kan hända?

ett, två, tre.

2011-09-02T09:22:00.001+02:00

trekant med två män = check!

!

2011-08-29T23:03:00.001+02:00

allt vill ha mycket.
inget vill ha noll.

lagom. är. så. otroligt. tråkigt.
och vem vill ha tråkigt?

så,
jag väljer
allt.

... och efter allt finns ingenting.

2011-08-29T00:59:00.009+02:00

det är söndag natt mot måndag och de regnvåta gatorna är absolut tomma. jag spejar, men nej ingenting.

redan kl. 21 börjar man ana vad som ska komma. de anställda på fiken på den vanligtvis livade gatan har redan plockat in de sista bakverken och släckt lamporna, på sushihaket önskar servitriserna att de kunde göra samma sak men måste fortfarande snällt vänta tills de sista gästerna betalat notan. de suckar. jag suckar. men åt helt olika saker.

jävla stockholm. skitstad. helt död en söndag kväll.

pendlar mellan gladlynthet, trötthet, misantropi, okejighet, likgiltighet, trötthet igen, oerhörda kaffedoser, upprymdhet, mammabitterhet och åter denna totala sinnesblackout.

vilken underbar helg.

vill egentligen inte träffa någon, men träffar vänner ändå för att inte gå under. det är tur, för det är egentligen dagarnas enda behållning. en viss grad av närkontakt. jag lyssnar och skrattar åt berättelser och anekdoter, men själv orkar jag knappt öppna munnen. istället ställer jag frågor. och när man frågar mig saker blir jag så paff att jag bara svarar enstavigt. orkar inte. försöker samla kraft, men det är lönlöst. så jag sover och vaknar till den här söndagen som är en blandning av att falla ihop av vekhet och bli munter av att träffa snyggot.

sen möter jag en granne i hissen från våningen under och den alkoholiserade gubbstrutten tittar på mig och: snyggt hår! och jag: eh... tack. och han: ska du ut på galej? och jag: nä. och han: det skulle man kunna tro. och jag: HÅLL KÄFTEN LÅT MIG VARA IFRED!!! nä, så säger jag naturligtvis inte. orkar inte. jag bara mumlar nåt och önskar att få kliva ut ur den där ångestladdande minimala hissen och fly hans äckliga spritiga andedräkt.

människor. vidriga varelser.

och det är ju då märker att stan är öde, eller håller på och stänger ner för söndagen. OCH om det är arbetsdag för de flesta på måndag? det finns nattdjur i den här förbannade huvudstaden som gärna vill sitta på fik eller upplyst bar och läsa tidningar och magasin till ett glas juice eller vin eller vad som helst. varför ska inte det kunna gå? men icke. caféerna är stängda och de enda barerna som finns är inte till för läsning utan för diffusa samtal under dova lampor.

och sen undrar folk varför jag reser så mycket.

hur sjutton har jag råd? så ofta? do the math. jag köper extremt sällan dyra saker, lägger inte mycket pengar på mat och försöker ha så låga fasta kostnader som möjligt. vad ska jag med dyra skitgrejer till? jag blir inte gladare av det. det enda som gör mig euforisk är att resa. och då kanske någon hobbypsykolog tycker att jag "flyr från livet". hur många gånger har man inte hört den, liksom. men då är mitt svar: man prioriterar olika saker i tillvaron. och jag väljer ofta att sätta mig på ett plan och dra iväg i ett par dagar/veckor/månader...

... så att jag ska kunna få läsa mina tidningar och magasin i fred på ett ställe, där kl. 21 en söndag inte anses vara en okristlig tid.

klockan ett, natten till måndag, är dock inte bara en lite okristlig tidpunkt, utan den är till och med in absurdum hädisk. ja, exakt så. lite som jag. lite därför jag gillar det. lite därför jag egentligen inte passar in i nejden, trots att jag faktiskt avgudar den här stan.

allt - ingenting.

godnatt sverige,
wherever you are.

pms?

2011-08-26T20:17:00.004+02:00

* stirrar in i väggen
* tröstäter gravad lax
* småbölar när jag tittar på snygga bekantas bröllopsbilder
* hastig attack av magknip
* blir helt frustrerad av att läsa om livets orättvisor
* har två kortare resor framför mig och inte ens det känns kul
* varit allmänt låg hela dagen
* trött trött trött
* irriterad på att det plötsligt blev bra väder
* skrev jag trött?

yta och kärlek.

2011-08-24T22:59:00.014+02:00

jag har aldrig tidigare varit föremål för så många mäns intresse som i år. aldrig tidigare i mitt 30+ liv. det är märkligt, visst?! ändå vet jag precis vad det beror på och det beror enbart på ytliga faktorer. det kan verka sorgligt, med de ytliga faktorerna bidrar ju faktiskt samtidigt till att själen mår bättre, hållningen blir snyggare och kläderna sitter mer som de ska. för personligheten och livsapproachen är ju exakt densamma som när jag var 15 år och alla år som följt därefter.

yta alltså.

men är jag lyckligare för det? jag får ligga lika mycket som vanligt, det vill säga, vissa veckor i extrema mängder, andra veckor absolut ingenting. skillnaden från då och nu är att killarna vill ses fler gånger.

i ärlighetens namn: det kvittar.

jag kan inte bli intresserad av någon bara för att han är intresserad av mig. om inte _det_ finns där, så finns _det_ inte.

jag har inte omänskliga, knäppa, orealistiska krav.

jag vill ha en kille som jag kan lita på och garva med, som är trevlig, generös och uppskattar min livssyn. så måste vi ha bra knullkemi också.

det är snart september nu och trots alla dessa män jag ibland flirtat med, ibland dejtat, ibland legat med... nope. ingen har hittills detta år haft _det_.

ingen.

...
...
...

jag ber om ursäkt.

nu ljuger jag.

okej, EN person har haft det där magiska.

under normala omständigheter skulle jag inte tveka att kontakta honom för att fråga om vi skulle ses igen. men när vi träffades första gången var det inte normala omständigheter, när vi träffades andra gången och fick till det...

AAAH!!! det var årets bästa dag hittills.

sen dess, nada mer med honom.

men jag kan inte sluta tänka på honom. trots alla andra som kommit i min väg. som 24-åringen som knullade mig i ett badrum eller som 24-åringen som jobbade på bar och vars nakna kropp var helt i symbios med min eller som 30-åringen som snackade upp mig på ett ställe som jag har bra sex med och som faktiskt ringer bara för att prata ibland, etc, blabla in absurdum.

SUCK!

så många män
men ingen riktig man

som på riktigt vill ha just mig och ingen annan samtidigt som jag på riktigt vill ha honom tillbaka.

söndag - fem män.

2011-08-21T21:56:00.021+02:00

vissa söndagar vaknar jag bredvid någon kille - ofta söt, ofta smärt, ofta lite yngre - tittar honom i ögonen och så börjar vi knulla.

andra söndagar vaknar jag varm, öppnar det stora fönstret ut mot ett eventuellt högljutt stadsmyller och går och lägger på nytt, för att åter igen vakna ett par timmar senare.

förra söndagen tillhörde den första kategorin.

den här söndagen tillhörde den andra.

och nu, när det bara är en tidsfråga innan löven byter skepnad och det är dags att vira en halsduk runt halsen, är det också tid för lite omstrukturering i livet. inget allvarligt, inget omvälvande. men något annat än enbart kategori ett och två.

så jag klär på mig och har två inplanerade saker som ska göras. men för övrigt tänker jag: nu drar jag ut på stan och strosar och så får vi se vad som händer.

föga vet jag dock när jag lämnar lägenheten, att jag under dagen och eftermiddagen kommer att se eller möta lika många män på lika många antal timmar. fem stycken. fem killar som på ett eller annat sätt har påverkat mitt liv.

jag vet inte vad det betyder, eller om det ens betyder något. det enda jag vet är att jag måste skriva ner, för att inte glömma.

1. it-killen
jag är 20 år, kanske 21. jag vill väl inte kalla mig vilsen, men definitivt flummig. hoppar på någon kurs, jobbar lite extra. på en av de här kurserna träffar jag hursomhelst it-killen och blir våldsamt intresserad. han är flirtig och sötsexig med en brinnande blick. vi pratar, skämtar och festar ihop. hånglar ibland. tills han en dag får nåt skamset i blicken och erkänner att han har flickvän. jaaahaaa. det slutar med smussel, en sur sambo som ringer mig och undrar vem fan jag är och varför jag messar hennes kille, samt bruten kontakt mellan mig och it-killen, trots att jag skyddar honom och bedyrar för hans tjej i luren att han och jag bara går samma kurs, det är allt.

jag är 25. har precis genomgått någon sorts make over i mitt liv. mitt hår är långt och glansigt, min kropp smalare än någonsin. en kväll träffar jag på honom ute i vimlet. självklart dras vi till varandra, precis som förr, precis som om vi aldrig varit åtskilda. vi pratar, skämtar, festar ihop. men hånglar inte. inte förrän han: jag klarar inte det här längre, följ med. så vi drar från lokalen till annan lokal. in i rummet, av med kläderna och har bland det mest djuriska sex jag någonsin har haft. efteråt, yra och svettiga med fnittrande ansikten, får han plötsligt den där skamsna blicken jag kommer ihåg från förr. du... jag måste berätta något. jag ligger tyst. vågar inte tänka, knappt andas. min sambo väntar barn. hon är höggravid faktiskt och kommer undra var jag är. så jag måste dra nu. ridå.

jag är 26. sitter på ett fik med en kille jag träffat i ett par månader, nedan kallad läraren. det är vår, möjligen sommar, och solen skiner. vid bordet bredvid sätter sig en söt tjej med ett litet barn. vi ler mot varandra, tjejen och jag. efter en stund kommer en kille och sätter sig vid dem. han tittar sig inte riktigt omkring, jag tänker inte på att titta dit heller. inte förrän jag hör rösten och börjat snegla. det är han. it-killen. och just i den sekunden möter han min blick och stelnar till, möter sedan sin flickväns blick som ser frågande ut och säger sedan ett dröjande nervöst: heeej. jag presenterar läraren, it-killen presenterar sin tjej, pekar på sin lilla dotter och jag vill bara därifrån. och hur känner ni två varandra?, frågar mamman till hans barn. tystnad. lite för lång tystnad. vi gick samma kurs för några år sedan. tystnad igen. sen inser jag mitt misstag. dumma, dumma Zoe! varför säger du så? it-killens sambo tittar på mig. intensivt. jaha. jag tittar tillbaka, tittar ner, tittar på läraren. det är dags att gå.

idag. jag sitter på ett fik och äter lunch. jag är ensam och läser en bok. röker en cigg. tuggar på min sallad. på fiket springer två vackra barn omkring. flickan har långt hår och fina drag, hennes lillebror har öppet ansikte och busig uppsyn. föräldrarna sitter vid ett bord lite längre bort tillsammans med ett annat par. mamman är klassiskt snygg och känns bekant, pappan har keps och jag ser bara honom i profil. inte förrän jag hör rösten fattar jag. den där rösten. den typen av röst som låter som en enda konstant snuva. en sådan typ av röst jag alltid gillat. fan! måste gå. äter snabbt upp och går in på stället för att använda toan men går fel och på tillbakavägen ser jag sonen. HEJ!!!, morsar han svinhögt och han ser precis ut som it-killen och jag vill bara dö, dö, dö. mhmh, hej, mumlar jag tillbaka och ler och rusar snabbt ut därifrån. skakis.

2. artisten
jag började lägga märke till honom förra året, har försökt närma mig på olika smarta sätt otaliga gånger, dock utan resultat. senast för ett par dagar sedan faktiskt.

idag. jag ser jag honom (igen). med en förvirrad uppsyn och rufsigt hår tränger han sig förbi en massa turister, bort från sin stadsdel och in til city. vi nuddar nästan varandra, men han ser inget, märker inget, rör sig bara framåt. jag vänder mig om och följer honom med blicken, men stunden är förbi och det sista jag ser är några hårstrån från den karaktäristiska frisyren.

3. läraren
jag är 26. strosar runt berusad, ser honom och närmar mig. jag vet inte vad det är som lockar mig. men han ser snäll ut. och jag känner att snäll är vad jag behöver den här helgnatten. vi pratar, byter nummer och börjar umgås som vänner. månaderna går, jag sover över där ibland och fattar inte varför han aldrig försöker något. varför vill han inte ens hångla? inte ens ett försök? så en natt hånglar jag upp honom och efter det börjar vi ligga med varandra, blir på något sätt ett par, läraren och jag. men de rätta känslorna infinner sig inte. han är schysst, trevlig, söt, vi kan ha intressanta diskussioner, sexet är okej - men jag är inte kär och det här räcker inte. så jag "gör slut" på ett så otroligt fult sätt. jag börjar med att distansera mig, försöker samla mod och avsluta det hela snyggt, men ju längre tid som går, desto svårare blir det och ju längre jag förhalar och håller mig undan, desto mer desperat blir läraren. såklart. sen skickar jag ett göra-slut-sms (eller ett mejl? jag har förträngt). det är inte vackert av mig. det är rent ut sagt nedrigt. sen drar jag utomlands i ett halvår utan att höra av mig igen.

inte förrän jag är tillbaka. för nu har jag insett hur illa jag har betett mig. jag skriver att jag är ledsen över mitt beteende, vad fan höll jag på med, kan han förlåta mig, ses över en fika? läraren är inte helt villig, men till sist ses vi faktiskt, det är okej allting. vi träffas ett par gånger, har till och med sex (dumt!), men det är ju faktiskt inte bra. vi ska inte knulla han och jag. vi ska bara vara vänner. det är bäst så. och det är så det har fortsatt vara. vi ses ibland, hänger, fikar, snackar om livets dumheter, röker på. men där sätter vi punkt.

idag. jag går in på ett ställe för att jag letar efter en god, kall, nyttig dricka, men inser rätt snabbt att här finns inte det jag söker. däremot ser jag läraren bakifrån. han har färgglada shorts på sig, men inga örhängen. och han blir glad över att se mig. vi kramas, pratar lite och kramas igen innan jag fortsätter promenaden.

4. serietecknaren
jag har ju alltid trott att vi ska bli ihop. i flera år har jag tänkt mig honom och mig som en högst möjlig kombination. trolig på nåt sätt. det har funnits tillfällen när han har följt efter mig från ett rum till ett annat inne på lokal. det har funnits tillfällen när jag har snackat med honom och han inte gett allt för muntra svar tillbaka. jag har skrikit i min blogg att han är sexig och att vi måste bli tillsammans. ett tag fick jag till och med för mig att jag refererades i en stripp, där han upptäcker en blogg som omnämner honom. virrigt allting.

men så gick han och skaffade nån jävla ung brud och nu är allt förstört. i alla fall för en tid framöver.

idag. jag sitter på ett café. det är fortfarande rätt varmt och jag har precis hämtat påtår. boken är nerstoppad i väskan, vid mitt bord har jag sällskap av två andra. då ser jag honom. serietecknaren. vi får ögonkontakt, jag märker snabbt att han är med sin jävla lilla brud, sen får vi ögonkontakt igen och jag inser att jag fortfarande vill ha honom lika mycket som förr. skit! men någon dag så...

5. journalisten
jag ser honom hänga i olika barer i flera års tid och vi har dessutom flera gemensamma bekanta. en kväll börjar vi prata och hamnar hemma hos honom, men jag är inte alls på ligghumör eftersom mitt mest frekvent kk ringer stup i kvarten och jag inte kan slappna av. jag går därifrån morgonen efter utan att något har hänt.

flera månader senare ses vi ute igen och nu är journalisten eld och lågor och vill absolut bjuda mig på en drink, men jag avböjer vänligt och avlägsnar mig. flera dagar senare hör han av sig, vi träffas faktiskt ute och dricker flera drinkar, hamnar hemma hos honom och denna gång har vi sex. men det är inte bra. det är inte bra nånstans. det är inte hans fel, inte heller mitt. vi två funkar helt enkelt inte sexuellt med varandra.

men vi ses ännu en gång, det gör vi. vi träffas på en bar igen, men journalisten är så dryg och sur att jag tappar all lust att hänga med honom. han växlar från att vara nonchalant, till att bjuda på drinkar, från att kalla mig banal, till att fråga om jag ska med honom hem. nej tack, svarar jag och han drar iväg i en taxi solo och vi hörs knappt på flera månader. (däremot träffar jag på jordens sexigaste musiker när journalisten drar, så allt ju fortfarande fab).

idag. inte länge efter att serietecknaren gått förbi, kommer alltså journalisten strosandes på gatan. han ser uppriktigt glad ut när våra ögon möts, stannar upp, chittchattar och presenterar sig sedan för mitt sällskap. efter att ha snackat lite strunt, går han iväg, men inte utan att haspla ur sitt ett sista:

tänk vad kul att vi skulle stöta på varandra såhär.

you fool.

2011-08-11T01:48:00.006+02:00

jag har varit så otroligt besviken på amy som knarkade och söp bort sin talang. jag har varit arg på vänner och jag har varit irriterad på livet.

men fatta.

jag har också känt mig nästan frälst tacksam över just samma liv, glad för mina helt underbara kompisar och nöjd över att få jobba med något jag faktiskt tycker är kul.

men amy, DIN JÄVLA IDIOT!!!

och vad mer? ja, vad mer.

jag träffar män som hånglar upp mig utanför kiosker, män som vill kyssa mig i barer och män som vill dejta. och vad vill jag? jag vill ha den där snygga, sexiga, "perfekta" killen som jag typ aldrig kommer kunna få.

eller, jag vet inte.
kanske.

ingenting är omöjligt.
allt är möjligt.

sommaren är kort.

2011-08-04T07:44:00.005+02:00

timmar blir till dagar blir till veckor. så, vad gör jag? jag lever som om det aldrig mer kommer en till sommar. solar och badar när det är varmt, hänger i parker när jag kan och strosar runt i andra städer och i andra stadsdelar.

jag hånglar med män i olika gatuhörn. en musiker här, en britt där. knullar mörkhåriga ynglingar som ger mig komplimanger, träffar andra män som hellre slickar än pratar och en tredje sort som aldrig slickar med gärna ligger.

och jag njuter. jag låter cavan göra mig bubblig, smetar på lite till läppstift och skrattar förtjust åt allt.

men när jag står vid baren och den bipolära bruden plötsligt dyker upp från ingenstans och liksom avbryter mig och mitt sällskap, så stör det mig. när jag hamnar på murrig bar och låter mig bjudas på en av mina favoritdrinkar och den äldre mannen får för sig att det därför är fritt fram att småtafsa ("alltså, jag raggar inte på dig, du behöver inte bli så sur"), så stör det mig. och när den bästa av sommarens killar inte gör en ansats till att kontakta mig, så stör det mig också.

och nu är det pride.
gay och glamour i dagarna tre.
gratis och öppet.

dags för nya äventyr.

sött, salt och vinäger.

2011-06-30T01:54:00.022+02:00

men hur funkar det egentligen?

för någon får faktiskt ta och förklara, trots att jag tidigare idag läste reportaget "kärlekens kemi" i vi.

ju fler dejter jag går på med män (som svennebananigt nog ALDRIG ger komplimanger), desto fler brudar är det som plötsligt flirtar med mig, ger mig komplimanger ("du är så sexig", svar: "va? i de här slitna jeansen?!, tack!") eller säger rent ut att de vill ligga med mig.

ändå vet ju jag, om någon, att sensualitet och sexiness inte sitter i kläder eller ens i den fysiska kroppen, utan i självsäkerhet, självkänsla och attityd.

men ändå.

varför just nu?
varför alla på en gång?
vad fan är det som händer?

dela med dig.

2011-06-14T00:03:00.003+02:00

kära läsare.
det var länge sen jag ställde frågor till dig.
underhåll mig därför gärna genom att svara på följande:

1. vad gör du i sommar?
2. hur är ditt sex- och kärleksliv?
3. har du något stort/litet mål i livet - och vad i så fall?
4. vad gör du om 5 år?
5. nämn tre av dina favoritsmaker!
(PLUS ditt kön och din ålder)

tack.

want and you shall have.

2011-06-13T00:00:00.006+02:00

jag har i tanken alltså bestämt mig för att öppna upp sinnet och träffa killar i dejtform. jag har smajlat mot män som en mad woman, tagit kontakt på alla möjliga sätt och tackat ja ja ja till (nästan) allt. jag har helt enkelt visat intresse och alltså både kommit med förslag och väntat på sådana. och det har gått bra!

men jag har så himla svårt för att falla. dock vet jag vad jag vill ha när jag ser det - och det oavsett av vad den andre vill. men nu går jag mest runt och är förvirrad. för jag vill ha (mer av) honom så jävla mycket, dock utan att kunna agera. nästa steg är inte mitt att ta. jag kan bara vänta och se om (och när) något mer händer.

FRUSTRERANDE.

så under tiden måste jag fortsätta träffa andra killar. för att inte tappa flowet. för att inte bli desperat.

singellivets/intressets paradox.
orkar inte.

vad nu?

2011-06-11T12:15:00.020+02:00

det är stimmigt och brusigt, det är natt och han står mittemot och kastar blickar på mig ibland. och jag tänker: är det han? snyggingen jag träffade för ett par veckor sedan ute och pratade lite med och blev galet attraherad till? det måste vara han. och jag har denna dag tänkt på honom och kollat upp honom och nu står vi alltså plötsligt mittemot varandra med ett par meters avstånd och sneglar och jag tänker att jag måste gå fram och fråga om det är samma person.

det är han.

en av alla dessa skitsnygga män. men den här killen är mer speciell än någon av de andra. så vi pratar och skrattar och sen går vi ut i den fantastiska sommarnatten och köper cigg och hamnar avskilt och börjar hångla.

jag kan knappt tro att det är sant. varför vill den här supertrevliga och sexige mannen med den perfekta kroppen hångla med just mig?! jag blir helt fnittrig inombords och lycklig i själen medan minuter blir till någon timme och så är vi på gatan, i människorlarmet igen, och det är sent, så sent. det börjar bli ljust, så ljust. och han frågar om jag ska med hem och hela mitt väsen vill inget annat.

men jag säger nej.

varför gör jag det? är jag helt dum i huvudet? ja, det är jag. jag ångrar mig och ringer honom och säger att jag visst vill med. så vi möts upp igen och sätter oss i taxin och jag tittar på hans läckra händer, på hans galet fina blick, helt jävla lost.

och i sängen hånglar vi som galningar och jag tvekar om jag verkligen ska ligga med honom, jag vill ju verkligen, VILL VILL VILL, men så: nej. inte just den här natten. den här natten ska vi hångla. och han har dessutom världens saftigaste kuk, jag som är känslig och petig och aldrig suger av någon som inte har snygg kuk. det här är för bra för att vara sant. det här kan inte hända mig.

tack gud.

jag rör mig därför mot hans mandom och stoppar in den i munnen och längtar efter att ha honom i mig på riktigt, men i munnen, på tungan, sugandes får räcka den här gången - och när han kommer smakar han så otroligt gott att jag sväljer bara för att få ha honom i mig lite längre... aaaaaaaaaaaaaaaaaah.

jag dör inte inte riktigt, men det är nära, den här sommarnatten när jag somnar med ett leende på läpparna och med en outtalad önskan om att få träffa honom igen.

(singel)livet med en klackspark.

2011-06-08T00:25:00.007+02:00

mamma mia vad jag har träffat mycket killar på sistone. män jag träffar på något sätt, träffar igen vid något annat tillfälle (slump eller bestämt), de frågar om vi ska ses ännu en gång, de hör av sig, men ibland inte, ibland hör jag av mig, ibland inte. med vissa ligger jag med, med andra hånglar jag, med en tredje part inget än så länge. något "mönster" går inte att urskilja. det finns inga jävla knep, ingen taktik som funkar, inga regler. varje situation är ju den andra olik, killarna sinsemellan likaså. det tråkiga är att den ende jag verkligen inte har fått tid att träffa igen, är den jag vill träffa mest av alla. de andra har varit bra på sina sätt, men "det", det där speciella som får ens tankar att snurra och hjärtat att klippediklappa, har inte skett.

men så här är ju singellivet.

man måste testa att träffa olika killar hela tiden, gärna flera gånger per snubbe, sen måste man efter MAX 2-3 gånger hoppa i säng för att utröna om man funkar ihop och det ska ju vara så sjukt typiskt dårå att de som varit roliga och intressanta har man INGEN JÄVLA KEMI MED. så kanske man träffas igen, testar att ligga ännu en gång, kanske lite bättre, men inte ens sexuellt är det fyrverkerier och fanfarer och då går det ju inte. då kan man faktiskt lika gärna hänga som kompisar. inte för att det gör mig något. fler killkompisar, visst, varför inte? om vi ändå inte är intresserade av varandra på det romantiska sättet, om vi ändå inte funkar i sängen...

singellivet är roligt, det är krävande och det är spännande. men när ska jag få träffa min nya pojkvän?

NÄÄÄR?

sweet summer sun.

2011-06-01T17:19:00.004+02:00

kom igen då. nu är fan sommaren officiellt här. och prognosen lovar faktiskt sol. SOL!!! vad betyder det? det betyder att jag ska ta mitt bleka anlete och traska iväg till någon park och steka som vilken fjortis som helst, att jag ska dricka vin ur enliters-boxar och att jag ska spana på snygga män som en brunstig hingstinna (bara titta, helst inte röra).

det är även meningen att jag ska på två dejter i dagarna. bisarrt! jag som typ aldrig varit på dejt ever nästan. i teorin ska det ske. i praktiken vet bara gudarna, eftersom singellivet är förrädiskt och någon som bjuder ut en kan plötsligt få för sig att inte höra av sig (innan man ens har träffats alltså, märkligt!).

men nu ska vi inte vara såna. nej, nu ska jag storstäda mitt kyffe till lya och möta vacker väninna på vift någonstans på stan.

HYBRIS!

önsketänkande, kanske på riktigt.

2011-05-29T20:29:00.003+02:00

min framtida pojkvän, musikern, har svarat! han kunde visserligen inte ses eftersom han inte ens är i stan just nu, men responsen var klart positiv. nu måste detta bli av. en träff, en promenad, en picknick, VAD SOM HELST. snälla universum, ge mig en stund med den här killen. ett par timmar, en halv dag, en hel. något att börja med. låt det inte bara vara ord. låt det bli handling.

och annars?

annars är det som det brukar. varvar alkoholfria perioder med alkoholstinna, jobbar mycket och mer än så, försöker flirta istället för att hamna i nåt raggande, men blir uppraggad ändå och det är väl okej, jag skickar iväg meddelanden och gör mig synlig överallt, för att försöka få till dejter, vad som helst, något annat än engångsknull som känns halvbra då, men alldeles onödiga efteråt - och vad mer? jag väntar på att sommaren ska komma, men vädergudarna fortsätter spela oss spratt och hålla oss på halster, men snart, snart ska jag få mig en lång och välbehövlig paus.

och vill turen bara vara på min sida och universums romantiska energier likaså, kommer jag få ensamstund med musikern alldeles, alldeles, snart.

snälla, snälla, snälla.

så himla bajsnödigt.

2011-05-24T21:30:00.004+02:00

ah men åååh, så uptight och bajsnödigt det är i stockholm. bete dig inte som man "ska" och genast ska det börja babblas.

kolla på alla idioter därute i världen. barnprogramledare som knarkar, höga chefer och tilltänkta presidentkandidater som begår grova sexuella övergrepp mot hotellstäderskor och andra kvinnor, tränare som har opassande tankar och begår fula brott mot sina manliga adepter, militärgubbar som slår sina fruar, andra fruar som är otrogna mot sina män, nykterister som bekänner sig till absolutismen men ändå gillar att knulla småpojkar i exotiska miljöer... fy fan. alla äcklar mig så grovt. de äcklas av sig själva. så till den grad att samtliga måste upprätthålla "perfekta" fasader. inget av smutsen får sippra ut. samtliga ovan exempel är högst verkliga och dessutom brottsliga (möjligen inte otroheten dårå, ett brott mot de äkstenskapliga löftena bara).

men det där andra? när man bryter mot samhällets normer. sånt människor kanske gör på fyllan (men inte bara) och ofta (men inte alltid) ångrar efteråt. sådant som inte handlar om otrohet, eller något brott, utan som berör det simpla faktumet att man gått över någon dum outtalad gräns eller opassande handlingssätt som människor kollektivt av någon anledning bestämt är fel. vad gör man åt sådant? well, ingenting. om det kan man enbart prata, men inte åtala någon för. man kan skvallra och tissla, men that's it. det får människor att känna sig lite bättre, när någon är värre än vad de själva är.

jag är den där personen ibland. den där "åh fan, vad har hon gjort nu?" jag har aldrig strävat efter att vara perfekt, den mest nyktra på festen, sitta i nåt hörn och vara tyst och lugn, eller liknande. men jag är heller aldrig medvetet elak eller taskig eller manipulativ. jag försöker stundtals vara soft och fin och flirtig. det är ju lite av mitt nya mål. men så händer det att jag faller dit. och då jävlar får jag veta det big time. sorgligt. jag skäms inte för mitt sätt. men det är som om människor i min omgivning (inte alla) VILL att jag ska gå runt med ångestattacker och tysta skamvrål i hjärnan. men sorry. det är inte min grej. jag vägrar skämmas över att ha betett mig så kallat opassande.

så fuck off, alla ni stuck up-töntar!

och förresten, angående min nya pojkvän i nedan inlägg. det ser väl inte jättelovande ut med tanke på att jag inte har fått något svar. men jag försökte i alla fall. det var fan modigt av mig!

mannen i mitt liv.

2011-05-23T19:39:00.004+02:00

ok. jag tror jag har träffat min nya pojkvän nu. vi har inte pratat än. men vi har, så att säga, noterat varandra. herre min jesus, jag måste lära känna honom. hans blick är helt fantastisk och hans kropp galet slimmad och het. och så råkar han syssla med musik. vad fan är det med mig och musiker nuförtiden? jag kanske dras till dem för att jag tänker att de är lite eldiga och att de kan tänkas acceptera mina vilda sidor? ja, kanske. vet inte. så... istället för att sitta på min häck och drömma om min nya pojkvän med blicken och den slimmade heta kroppen, så har jag agerat. jag har mejlat och frågat om vi ska träffas. återkommer om detta, kära läsare, jag återkommer.

so, you wanna play? let's play.

2011-05-18T01:47:00.022+02:00

jag har länge orerat om att jag inte kan flirta. jag kan verkligen inte det. det går inte. jag känner mig fånig och obekväm och tyder fel och allt blir bara knas. men så ibland, under stunder av total flirtbriljans utan att jag fattar hur, så lyckas jag.

nu ska jag ta tillvara på de där stunderna. jag ska rentav lära mig att hålla kvar ögonblicken. inte bli nervös eller känna mig töntig. vara chill.

CHILL.

det började i helgen. det bara... hände. jag var så sjukt gemytlig och konversabel och trevlig. jag log och pratade förtroligt och nära och sen, senare på natten, kom frågan om jag skulle med hem och jag var så bra och sansad att jag: "nej, jag ska hem till mig. men jag ses gärna framöver". och han: "det gillar jag". sådär liksom.

bollen är därmed i rullning

...

och rullar vidare

...

och vidare

...

vidare till nu

jag hamnar på lokal och ser någon jag för inte så länge sedan lärde känna via gamensamma bekanta och som nu håller kvar min blick och ler när han pratar, som kanske inte vill något eller kanske vill allt, som inte behöver bli någon speciell, men som ändå är där och flirtar. spelet. det satans jobbiga SPELET. smajla, skoja, se. SE IN. och vi har tusen anledningar att höras - om han vill. så är det. om han vill, så hör han av sig på grund av valfritt svepskäl. för svepskälen finns där. jag har dribblat över bollen till honom.

i rullning...

och jag fortsätter natten. egentligen ska jag hem eftersom vädret är bizarro och det plötsligt regnar, men nej. jag ska inte alls hem. något säger mig att jag måste in i kvartersbaren. och mobilen ringer och det är kk:t som är asplakat och tidigare har pussat på mig och som jag bara vet, VET, kommer bli sådär på och jag tänker: "nej Zoe. han är ingenting för dig längre. bra sex, visst. men so what? vad är jag? hans jävla konkubin? som finns där när han får lust?" nä, jag har tröttnat på honom.

raggandet är passé. jag har raggat och blivit uppraggad sedan jag var 14 år. raggandet är inga problem. det är flirtandet jag inte behärskar. eftersom jag är direkt. eftersom jag gillar raka rör. eftersom jag har någon sorts bokstavskombination och avskyr outtalade signaler jag inte fattar. därför har det ärliga raggandet funkat utmärkt. men nu vill jag inte längre. nu vill jag flirta.

så när kk:t ringer, sedan vi skilts åt, och han är sådär odrägligt cp-full, när jag till och med hör taximannen (via min lur) säga åt honom: "ok kompis, gå hem och lägg dig nu" och kk:t ändå ber honom köra till hans jävla stammisbar. alltså: NEJ. no more. kanske i nyktert tillstånd. eventuellt om han skärper till sig. men bara då ligger jag med honom igen.

men nu kommer jag av mig. något säger mig alltså att jag måste in i min stammisbar. eller vad man nu ska kalla stället nära mig. och jag går in. åter igen. jag är så snäll och rar och skämtsam. jag är trevlig och skrattar, men inte hysteriskt utan bara på de rätta ställena. jag utbyter blickar och meningar med mannen bredvid, ler mot killen lite längre bort i baren och sen, out of the blue, ser jag snubben som inte vet om än att vi ska bli ihop.

jag har vetat att han en dag ska bli min. det har jag vetat sedan första gången jag träffade på honom för ungefär ett år sedan. men han vet inte om det. han kopplar inte än. han fattar inte att anledningen att vi träffas på olika ställen helt otippat här och där, nyktert och på fyllan, är på grund av att det är meningen. så banalt, visst? det är meningen. japp. och där sitter han. jag ser honom i ögonvrån och tänker att min intuition fortfarande funkar. jag ser hur han sneglar mot mig innan han lämnar baren och jag ser hur han står kvar med sitt kompisgäng där utanför och jag ser hur han tittar in där jag sitter innan han drar vidare. allt det här ser jag i ögonvrån.

jag visste att han skulle vara just där och just då. jag bara VISSTE och fråga inte hur. det är oförklarliga förnimmelser av framtiden som landar i magen och letar sig upp i hjärnan som i sin tur styr benen.

jag bara visste.

bollen är i rullning.

hör du det?

so, let's play honey.
let's play.

jävla voodoo.

2011-05-11T21:58:00.007+02:00

jag känner mig full, även om jag inte druckit.
jag känner mig hög, trots att jag inte rökt på.
jag känner mig trött, utan att ha tränat.

jag går. gata upp och gata ner. från en stadsdel till en annan. från en annan till en tredje och tillbaks. vägrar ta tunnelbana, skyr bussen, skrattar åt cyklister och taxistoppande läppglansbrudar med klackar och våt blick.

fuck you all.

känner solen men tar ändå på mig svarta jeans.
jättehungrig och blir helt matt sedan jag ätit.
inte pratglad men pratar mest ändå.
får magknip och tänker: inga fler äpplen på ett tag.
trött i huvudet men blir bara yrare av cola light.

och när allt är fel blir det ändå rätt och när det är rätt blir det ändå fel. jag träffar dig, fortsätter vandra gata upp och gata ner, in till kiosken, köper cigg, får ett smajl av killen där i kassan och jaha. likt en vålnad passerar jag alla ölklunkande kåta män, rosépimplande tjejer med tretti lager mascara och jag hatar dem och jag hatar kvällen som kramar mig kvävande hårt

när det enda jag vill

är att

försvinna.

krampaktiga krämpor.

2011-05-07T00:37:00.009+02:00

visst är det lustigt att människor i sverige, ett av världens mest välmående länder, har så ont? man lider av pollenbesvär och gud vet vilka tio tusen andra allergier, man blir laktosintolerant på äldre dagar, har problem med lederna fast man är ung, drabbas av otaliga migränattacker, magknip, yrsel, man känner sig jättetrött i kroppen, har oregelbunden mens, lider av något sorts beroende, och så vidare, etcetera i all oändlighet.

samtidigt har samma personer råkoll på maten och träningen, går och fixar naglarna, köper svindyra hårförlängningar, pumpar eller deffar kroppen, bleker tänderna, ordnar till pannveck och påsar under ögonen, har alltid hela och rena kläder och skrattar aldrig på fel ställen eller gör bort sig.

buuuääääh så boring och ledsamt.

jag har tjejkompisar som ger sig in i helt förkastliga relationer när de redan från början vet att de kommer bli medberoende eller sugar mamas på något sätt. och jag har killkompisar som påstår att de vill hitta en bra tjej att bilda familj med, men ändå faller för en ung snärta som är lost i livet och pluggar strökurser på universitetet och inte vet om hon någonsin vill skaffa barn. kärleken är inte blind. OBS! STOPPA PRESSARNA! man väljer vem man blir kär i. det gör man faktiskt. speciellt i min ålder 30+ så har man ändå så pass mycket erfarenhet av vän- och kärleksrelationer att det går att sniffa på flera mils avstånd när någon inte är bra för en. och det är okej om det är det man vill ha. om man vill ha en bad boy eller bad girl, säg det då! påstå inget annat.

men nä. man vill ha en stabil partner att skaffa barn med, säger man. sen får man ändå något helt annat och så sitter man där med sina krämpor. med muskelvärken som inte vill försvinna, med huvudvärken från helvetet.

tänk om vi alla kunde leva som om vi bara hade en månad kvar på jorden?! tänk om vi bara kunde vara snälla och hjälpsamma mot varandra jämt och säga vad vi tycker och våga flirta och le mer (inte bara råragga på fyllan sent på natten - ps: gäller även undertecknad). VA? tänk om vi hade mindre nojjor och brydde oss mindre om extremt onödiga statusmarkörer och fattade att en dyr klocka inte gör oss lyckligare än en billig och att ting inte är det viktigaste i livet. när man dör, vad vill man då? vill man ha haft ett fint hem fyllt med vackra själlösa ting som man sparat till och suttit och stirrat på i sin panchissköna fåtölj? eller vill man ha upplevt sjukt galna grejer som man halvt som halvt ångrar och kan skratta åt efteråt?

för man ska veta att de som gör bort sig och garvar högt (inte smygironiskt med snett leende utan ljud) och älskar sitt jobb (vilket arbete det än må vara), de blir sällan sjuka och klagar på ledont, halsbesvär eller fibermage.

men i sverige, ett av världens mest välmående länder, är det fult att känna sig nöjd. för då är man NAIV. jag är faktiskt hellre korkad och frisk med en triljard sköna upplevelser i bagaget, än att gå runt och ha ångest över skitsaker och förträngd värk i själen som sipprar igenom vävnaderna och ut på kroppen.

i sverige, som sagt, är det fint att vara missnöjd.
för då har man det så jävla bra.

komigennurå.

2011-05-06T00:05:00.003+02:00

dagen kommer och går inhöljd i en fruktansvärt monoton air. det är jag, gruset i mina ögon och den enorma tristessen. herregud. jag lyckas faktiskt fnissa åt ett och annat och dessutom till och med brista ut i någon sorts riktigt ljudlig suck åt ett asdåligt tv-program, men annars: bara blankt. orkar inte ens förfasa mig över smileys, trots att jag får flera sådana idag.

usch.

det går över, jag vet. det är bara mensen som ska komma och fuckar upp mitt sinne med ömma tuttar, större aptit, svullna lemmar, tungsinthet i hjärnan och noll inspiration. och trots detta lyckas jag få mer gjort idag än tidigare dagar. hur det går ihop? ingen aning.

så på vägen hem möter jag en fantastisk mans ansikte. jag ser honom först på ett par meters avstånd. han har mörkt hår och skäggstubb och - jag gissar, men är inte riktigt säker - havsblå ögon. han har någon sorts tweed-stil och en hund i koppel. från att jag möter den där blicken släpper jag den inte, jag vägrar, INTE SLÄPPA BLICKEN trots att det är läskigt. jag håller alltså kvar den, allvarligt utan det minsta skymt av ett leende och han stirrar tillbaka på samma sätt; lugnt, seriöst, sansat. en sekund, två sekunder, tre sekunder, fyra... sen är stunden förbi då byrackan påkallar hans uppmärksamhet och hans ögon sänks till marknivå.

men ändå. summa summarum = jag vågade mig på en riktig blick. utan att vika mig. det vad denna outhärdliga dags höjdpunkt. nästa gång och med nästa man ska jag dessutom våga mig på ett leende. jag menar, vad kan hända? ingen lär ju dö. måste våga titta på folk ordentligt. SE IN.

blir GALEN av smileys.

2011-05-02T22:58:00.006+02:00

okej.

varför använder vuxna människor fula gula smajlgubbar (eller om man använder vanliga tecken) i sin skriftliga digitala kontakt eller i sms? jag har klagat förr och jag klagar igen. jag är helt övertygad om att man kan skriva så att andemeningen går fram i alla fall. man kan faktiskt använda sig av punkter och bokstäver. eller om man nu verkligen är så jävla glad att man känner sig nödgad att använda en smiley, varför då inte bara SKRIVA det? "vad roligt, det ser jag fram emot!", den meningen behöver exempelvis ingen fånig gubbe. alla fattar att avsändaren verkar uppenbart glad över något. för att inte tala om de där gulisarna med utsträckt tunga, som gör pussmun, eller liknande.

herregud - DÖ!

men gissa vad? nu har jag faktiskt kommit på något. jag har hittat den röda tråden mellan dessa inbitna smiley-användare (för de är inga imbeciller, de KAN skriva). deras grundinställningen till saker och ting, till livet, till nuet, framtiden, jobbet, whatever, är ofta(st) neggig. dessa typer är faktiskt, tvärtemot vad man tro, inte särskilt positiva av sig.

smiley = kompensation för brist på icke-muntert grundhumör

den här superviktiga aha-upplevelsen har faktiskt gjort att jag börjar ha lite förståelse för smiley-älskarna. för vi människor fungerar ju så. vi behöver kompensera våra brister på något sätt. och de som älskar de gula gubbarna kan bara inte låta bli att använda dem, de skitsura stackarna.

jag håller dock fortfarande fast vid min grundåsikt. ingen äldre än den svenska myndighetsåldern ska behöva använda en smiley, i någon som helst skriftlig kommunikation.

alltså, aldrig någonsin.

det här med pojkvän.

2011-05-02T00:47:00.002+02:00

det här är ju året då jag ska skaffa kille. det har väl gått sådär hittills. inte alls faktiskt.

så nu måste jag fokusera.
ordentligt.

jag tänker att jag ska lägga ner knullandet. inte ge min kropp till män, även om det är skönt och helt livsnödvändigt. softa. träffas i fyllan är inget fel, men inte gå hem ihop direkt utan se till att träffas nyktra senare istället.

har nämligen åter igen börjat lessna på alla blinkande ljus och snurr i hjärnan och kroppskontakt med individer jag inte alls bryr mig om.

en tredjedel av året har passerat redan. inte klokt. så det är dags att börja visulisera mig själv med en pojkvän.

från och med nu.

balansen Zoe, balansen!

2011-04-27T01:10:00.004+02:00

såhär va.

jag lever loppan i fyra-fem påskdagar. knarkar sol och gränder, alkohol och livet. är ute till natten blir till gryning som blir till morgon och sover tills jag vaknar, oavsett vad klockan är. inga måsten, ingen ångest över en halvt missad dag, inget sånt alls faktiskt. men så återvänder jag till vardagen och de där fyra-fem påskdagarna behöver sonas inifrån och ut och speciellt sedan jag ställt mig på vågen. så det blir hurtiga spritfria veckor framöver. det blir noll kolhydrater, promenader och disciplin. tukta kroppen smärt och samtidigt inte haverera ekonomin.

såhär också.

killen i bandet ska ju höra av sig visst. det gör han inte. så jag hör av mig helt casual utan att föreslå något och han... nä, inget. sen går det en tid och jag hör av mig igen och nu föreslår jag att vi ska ses och då får jag ett svar att det vill han gärna göra, men inte nu, nej nej. lite senare. när det är mindre att göra. så vad nu? ska jag vara chill och låta det vara? ja, för nu har jag inget som helst annat val. jag kan visa att jag vill ses, men jag behöver få en respons, en ansträngning tillbaka. inte bara ord. inte ord. jag avgudar ord, men orden måste också bli till handling annars är de helt betydelselösa. och det är så jävla smärtsamt. bara tomma ord som yttras för att fastna ute i luften någonstans och aldrig bli på riktigt. det stör mig. jag lever för på riktigt. på riktigt är mitt allt.

alltså såhär.

balansen är uppfuckad, det vet jag. fyra-fem dekadenta dagar i sträck leder som skrivet till fyra veckors avhållsamhet vad gäller matintag och slöseri med pengar. flera veckors icke-höra av sig till en sexig typ får till följd att jag visar att jag existerar, trots att det inte är min "tur". SUCK!

det här med balans är svårt. men jag försöker.

det ska gudarna veta.

trekant.

2011-04-21T07:40:00.005+02:00

jag får ett mess från gifta kvinnan. hon och hennes gifte man till älskare vill träffas. och jag är ju inte den som är den, som säger nej till lust. så gifta kvinnan och gifte mannen dyker upp i min lya med prosecco och rött vin. trevliga, glada, förväntansfulla. på bordet har jag ställt fram skålar med karameller, nötter och choklad, som förblir orört till sent mot natten. istället dricker vi bubbel och röda druvor, röker cigg och snackar om påsken. tills vi går och lägger oss i min hårda säng och knullar och blir knullade, med den gifta kvinnans långa bruna hårstrån som en markör dagen efter på att det verkligen hände. med den gifte mannens kondom i toaletten som en påminnelse om att jag verkligen var förnuftig. vi säger knappt ett ord någon av oss. vi bara gör, känner, låter när vardera explosion är nära. händer det här mig? har jag precis haft (ännu) en trekant i mitt liv? ja, det händer.

jag spelar fortfarande huvudrollen i filmen om mitt liv.

sen står vi vid förnstret igen och den gifta kvinnan tittar på mig och: det är något väldigt sexigt med dig och jag ler och rycker lite på axlarna och minns knappt vad jag svarar. och gifte mannen ler även han och vi börjar prata om något alldagligt igen, innan vi traskar iväg till området för att få en matbit. och det är högst märkligt, men överallt i kvarteret ser jag bekanta som vinkar och ropar och jag: eeeh, vi måste hitta ett ställe där ingen jag känner sitter.

sagt och funnet.

och allting bara är. som om ingenting har hänt äter vi smårätter och dricker vin. vi är som tre helt vanliga vänner eller kollegor, omöjligt att se att vi precis knullat oss fördärvade i en lägenhet runt hörnet. och jag fnissar för mig själv och ursäktar mig och säger att jag måste ta en cigg och står ute i den så kallade vårkvällen och blossar och försöker hålla kvar känslan av livslyx intakt.

i wanna live forever.

snart (helt) fri.

2011-04-19T01:04:00.007+02:00

det var länge sen jag skrev om mamma. det var länge sedan, eftersom hon mår rätt bra under omständigheterna. hon äter sin medicin, befinner sig i en schysst miljö, lunkar på i sin mentalt instabila - dock lugna - tillvaro. det är naturligtvis befriande för henne, men för alla oss andra också. det enda riktigt jobbiga just nu är att jag måste handskas med allt som har med henne att göra. all administrativ skitgöra, allt runt omkring som jag inte alls har någon lust att ta hand om. jag vet, jag behöver härda ut. inte länge till alls. men tiden dit känns ändå som en evighet utan någon som helst ände. runt runt runt. hägringen, belöningen är där framme. men jag kan ändå inte låta bli att tycka, trots att mamma varit bra mycket mer galen än nu, att allt ansvar är... bajs.

jag avskyr ansvar över andra personer än mig själv. därför skulle jag bli en usel chef och jag skulle bli en skitdålig mamma. jag vill enbart ta hand om mig själv och se till att jag själv har det roligt och mår fysiskt och psykiskt bra. HAR. INTE. TID. ELLER. ORK. TILL. ANNAT. jag är en schysst kompis som ställer upp när jag kan. jag är energisk, generös och rolig att hänga med. jag är omtyckt och lite crazy och hjälpsam. men inget av det kräver att jag tar beslut i andras liv eller behöver ha ansvar över deras val. det får de fixa själva, så tar jag hand om mitt.

just därför blir jag less. det är inte en vuxen dotters uppgift att ta hand om sin mamma. det var inte det för femton år sedan, det är inte det idag heller. det är bara jobbigt och jag har haft massor med jobbigt i mitt liv och nu, sedan jag började få bättre finanser, så har jag faktiskt råd att göra allt sådant jag vill och har lust med oftare än någonsin. livets tristhetsgräns och misär nådde sin gräns för länge sen.

så bye bye ansvar.

men inte riktigt än. snart, snart, är dock sommaren här.
och då är befrielsen nära.

fem till fem.

2011-04-17T21:50:00.010+02:00

jag går hem till kompis på middag. det är hon, jag och några till och jag tänker att det ska bli lugnt och skönt, ingen alkohol, bara lite mat och snack och sen hem och ta det superlugnt för en gångs skull på helgen.

men nej.

så blir det inte. det blir vin och sen mer vin och sen öl och drinkar. efter den fantastiska kvällen hemma blir det utgång tills hälften av gänget droppat av, sen fortsatt utgång till 05, så pass snurrigt och dansant att vi två som är kvar tappar bort varandra. det blir till och med en korv från mojjen utanför och sen blir det ändå inte hemgång. var ska du? du är så snygg!, ropar korvgubben och jag vänder mig om och drar snabbt som fan och undrar varför inga normala män kan ge en komplimanger och gärna då i en något subtilare form. det blir hursomhelst inte hemgång.

nej nej.

istället går jag och ställer mig utanför annat femställe och ser ut att vänta på någon. jag fipplar med mobilen och låtsas ringa och röker en cigg. det står en kille bredvid mig, han står bara han också, och vi säger någon mening till varandra och jag: jag tror inte att min kompis är kvar och han: nä och jag: vad ska man göra nu...? och vi är båda tysta och jag: vi kan ju dela en taxi om vi ska åt samma håll, det är dags att röra sig hemåt nu. och det visar sig att vi absolut ska åt samma håll. faktum är att vi bor bara ett par minuters promenad från varandra.

inte nog med att han betalar taxin, jag inser när vi kliver ur att jag inte har pröjsat en spänn för något på hela kvällen och natten. gratis middag, dryck, samt flera klubbar och taxifärder = check. ja, bortsett från korven som kostade 15 kr.

killen frågar om jag ska med till lägenheten och det är klart jag vill det och han bor i värsta fina lyan högt upp. den är stor och luftig med balkong och ser galet nyrenoverad ut. jag kikar runt omkring och jag går sen fram till datorn och väljer låtar och jag börjar dansa medan han lägger sig på soffan och kollar på mig. jag vet inte hur länge, men inte många minuter. så blickar han på klockan, det har blivit så sent, så sent, och min energi börjar ta slut och killen, som är ett par år äldre än jag, reser sig upp och går och lägger sig i sovrummet. jag gör snart detsamma. men först tar jag en cigg på balkongen, tittar ut över stockholm, tillbaka, av med kläderna och kurar ihop mig i världens skönaste säng.

från klockan fem till fem nästa dag umgås vi. vi umgås sovandes, vakna och vi umgås svettiga.

tre oralorgasmer tack tack tack, mmm, ÄLSKAR män som älskar att slicka fitta, plus ett långt, utdraget galet bra knull med avslutningen att jag ger mitt visitkort till honom och hoppas att han hör av sig och önskar att det vore så att jag precis skaffat ett schysst bra kk, bara ett par minuter bort från mig.

(annars är livet helt okej, trots att killen i bandet inte verkar vilja umgås så som han påstod. det har inte gjorts någon ansats till att ses från hans sida whatsoever. TRIST med allt snack och noll handling.)

day by day.

2011-04-12T00:17:00.003+02:00

dagarna går, en efter en, jag checkar av mina listor, punkt för punkt, och så är det inget mer med det. jag är en doer, vilket är det jag är bäst på. det betyder att det är svårt att bara sitta still och vänta in killen i bandet som är lugnaste fisken ever. men jag lär mig, sakta men säkert. jag lär mig softa jag med.

du kan inte planera allt, säger syggot, du måste kunna bara vara.

men va?

så funkar det inte, svarar jag, för om jag bara är, verkligen är helt utan någon som helst planering, då ballar jag ur totalt och blir en tjock och ful alkistant. och det är inte heller bra. jag måste planera, för mitt välbefinnandes skull.

han tittar ner på bodet, vet att jag har rätt. jag känner mig själv, han känner mig. och han är exakt likadan, någonstans där under den hårt deffade kroppen, den snygga ytan, disciplinen. han vet det, jag vet det. så är det.

men snyggot har också rätt. balansen är viktig och jag bör lära mig även icke-planeringens skönhet. lära mig konsten att inte ha en aning om vad som händer imorgon. eller om det ens händer något mer med den sexiga musikern i fråga. att inte veta och trots det inte hetsa upp mig det minsta. bara vara. så jag sitter här och avvaktar och har is i magen och låter honom ta nästa steg.

om gud vill.
inshallah.

på dejt.

2011-04-09T16:35:00.015+02:00

jag har varit på dejt med killen i bandet. se så märkliga ting som händer i mitt liv på sistone.

åååh, alltså, han är fortfarande så jävla sexig! och han fattar inte det själv.

så, vi gick på bar och vi gick vidare och käkade och sen skildes vi åt på en trafikerad södergata, eftersom han "inte vill göra allt på en gång".

jag ba: eeeh, okej...

för vi låg aldrig den där söndagsnatten i somras. vi gjorde allt utom att ligga. och jag minns fortfarande hans otroligt heta kropp som passar min så matchande bra, vår totala jävla kemi, allt, allt, allt. gud, jag åtrår honom så galet mycket och jag tror inte han fattar det heller.

men alright, jag kan vänta på dig sötnos.
vi kan skynda långsamt om du vill.

feeling fine.

2011-04-06T01:44:00.004+02:00

jag har i princip alltid haft bra självkänsla. eller snarare har jag inte brytt mig om vad människor har sagt och tyckt och haft någon sorts fuck you-attityd. det har inte gett mig fiender, vad jag vet. jag känner mig faktiskt oerhört älskad och omtyckt och jag tycker dessutom väldigt mycket om mig själv och mitt liv.

grejen är den att jag på senare tid även fått ett sjukt bra självförtroende, vilket ju är en helt annan sak än självkänsla. och man behöver inte vara einstein för att fatta att:

självkänsla + självförtroende = jävligt bra grej

så förlåt världen om du stör dig, men jag tänker lida av hybris ett litet tag till.

förvåning = noll.

2011-04-05T00:15:00.002+02:00

om jag måste komma på något som är tråkigt med mig, så är det att jag helt tappat förmågan att förvånas. jag har sett och hört så mycket, fått så mycket berättat för mig, upplevt så knäppa grejer, att absolut ingenting kan få mig att utbrista: DET ÄR INTE SANT!

eller jo. jag kan visst ge ifrån mig ett sådant rop, men med en jaha-klang mer än något annat. förvåningen är i princip alltid noll. jag kanske inte alltid intellektuellt förstår varför människor beter sig som de gör, jag vet knappt varför jag själv gör som jag gör ibland, men jag förvånas inte.

jaha.

lite så känns det allt som oftast. nästan alltid. jag vet att det är fult att vara naiv. men jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag faktiskt hade förmågan att uppriktigt kunna rynka på näsan och få konstiga veck i pannan och bli riktigt jävla paff någon gång.

"utan hemligheter är man ingen".

2011-04-04T00:49:00.009+02:00

jag vet att det är viktigt att bevara delar av sig själv dolda från omvärldens blickar. inte för att jag skäms, utan för att jag behöver något som är bara mitt för att kunna vara jag.
ann haberlein (dn kultur, 110403)

dagarna passerar, beslut fattas, livet går vidare. det händer. det händer framför mina ögon och det händer i min hjärna, eftersom jag styr och ställer i min egen tillvaro. jag träffar killar, kanske någon intressant, kanske inte. jag jobbar, allt är okej, precis som vanligt. jag bestämmer vad jag ska göra i sommar, vilket fyller hela mitt väsen med obeskrivliga, maniska, lyckokänslor.

det är och det sker, men jag kan inte skriva om det eftersom jag pratar. så är det. jag har börjat prata mer och när jag pratar mer skriver jag mindre. det är synd. för jag behöver skriva. jag behöver återgå till tystnad och hemligheter, för att kunna berätta i skrift. men just nu går det inte. just nu bara är allt och det som är måste dryftas i det öppna.

det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. saker som händer, som stör mig, som gör mig happy. nya människor jag träffar. killar som vill ha mig och som jag inte vill ha, eller killar som jag vill ha och som jag inte vet om de vill ha mig. det finns uppdrag som låter spännande som jag skulle dö för att säga ja till, men det kan jag inte eftersom jag skrivit på kontrakt som förbjuder mig och som jag inte vill bryta. det finns resor som har gjorts och som ska göras, en flytt inom ett par månader, eller kanske inte.

varje år säger jag att detta ska bli det bästa året någonsin. och varje år försöker jag överträffa året innan, för hur ska jag annars leva mitt liv?! njuta i nuet och se till att det blir, om möjligt, ett skönare liv ännu längre fram. ungefär så. maximera allt. och i detta maximerande finns fortfarande saker jag inte kan skriva.

hemligheter, alla dessa hemligheter. ibland sådana jag vare sig pratar eller skriver om.

...för att jag behöver något som är bara mitt för att kunna vara jag.

kollegan.

2011-03-27T23:47:00.005+02:00

jag drömde om dig nu igen. jag drömde om dig och den här gången var drömmen definitivt mer barnförbjuden än sist. den här gången var du och jag i ett rum, oklart varför, och du såg ut så som du ser ut i det vardagliga livet, inte som något väsen som man ändå vet är personen i fråga, utan du var i din vanliga - ordinärt sexiga - uppenbarelse och jag undrade: vad nu? och vi slappade på någon sorts divan med alla kläder på och så började vi kyssas och det var total explosion och fireworks och dina skitsnygga händer som tog på mig överallt och neråt för att dra av jeansen och du kysstes som en gud och jag ville att stunden aldrig någonsin skulle ta slut, att drömmen aldrig skulle vara över, och jag rullade över dig på rygg så jag satt och gned på den stenhårda utbuktningen på dina jeans och böjde mig över dig och letade efter dina hungriga läppar medan dina fingrar smekte min rumpa och till sist fick vi fumligt av varandra plaggen och du VAR SÅ JÄVLA FIN i min fucking dröm jag önskar vore sann sann sann och jag sket i kondomer, sket i allt, för jag hade fantiserat om den här stunden så länge - precis som du - och vi tänkte inte en sekund på din tjej, inte alls på den andra kollegan jag ligger med rätt ofta, vi struntade i allt utom här och nu där vi omfamnade varandra i stunden med din kuk i min fitta, med min svettiga kropp mot din, med våra törstande läppar efter varandras saft och jag vaknade helt lycklig och förvirrad och jävligt sur över att det hela bara var en dum dröm.

sleepless in stockholm.

2011-03-23T03:44:00.002+01:00

helt jävla omöjligt.
är så uppe i varv att det inte går att somna.
nykter, hyper och vill att framtiden ska vara här nu.
NUUU.
åh, kan det inte bli ljust snart så jag kan dra iväg och träna.
eller nåt.

slampiga veckan.

2011-03-12T14:59:00.002+01:00

på söndagen ligger jag med tor.
på måndagen knullar jag med kk:t.
på tisdagen hånglar jag med tor.
på torsdagen ligger jag med tors snygga kollega (!).
på fredagen sexar jag loss med kk:t.

helt slut som artist.

urballning.

2011-03-08T21:51:00.006+01:00

alltså, jag håller på och ballar ur, såhär på kvinnodagen och allt.

tor hör av sig typ varje dag och till sist träffas vi och det är bra, mer än bra, det är bäst, vi knullar och myser och tittar varandra i ögonen och pratar

men sen så

träffar jag kk:t kvällen efter och det är ju också bra och han är stupfull och snackar en massa om att han vill ha närhet och jag: vi kommer inte ligga utan kondom, jag litar inte på dig och han: men jag vill ha närhet av dig och jag: mmm och han: men vad är det med dig, du fick precis en komplimang, du fattar ju ingening och jag: va? och han: jag sa ju att jag vill ha närhet av dig, av DIG och jag: du vill ha närhet av alla kvinnor som kommer i din väg och han: nä, jag gillar att LIGGA med kvinnor, men inte med alla och jag: BLÄÄÄ och sen knullar vi och ligger omslingrade hela natten, medan tor ligger någon annanstans och kanske undrar varför jag aldrig ringde upp efter hans missade samtal.

men så blir det dagen efter och kk:t är sig lik igen, håller på med andra brudar och är sådär jobbigt gapig och flirtig så att jag blir sinnessjukt störd och så börjar vi tjafsa och skrika lite och han påstår att jag stör mig på att han antingen är på eller av, vilket ju inte är sant eftersom jag är likadan (eller har han rätt?), men så blir vi "vänner" igen och så börjar jag och tor messa fram och tillbaka och bestämmer halvt som halvt att vi ska ses och jag ba: AAAH, pallar inte med allt detta, jag är fucking förvirrad.

jag tränar, men träningen ger ingenting tror jag, sen märker jag att jag visst svettats järnet och jag duschar, promenerar i en halvtimme med hjärnan full av killskit, jag kommer hem och suckar och stirrar på väggen bakom tv:n, jag plockar fram kläder, men kläder till när? till ikväll? till imorgon? ska jag träna imorgon? skita i allt och dra ut och dricka vin ikväll? (vilket ju egentligen är det jag mest är sugen på och barerna ligger ju så nära, så nära)

vad fan ska jag göra?

och då ska man veta att jag har planer både på onsdag kväll och torsdag och fredag och lördag och sen blir det söndag och då är det också fullt upp och nästa vecka med och jag bara stirrar på absolut ingenting och undrar faktiskt någonstans varför tor ännu inte hört av sig. ska jag raka benen? gå och lägga mig? hämta ett glas av det där argentinska vinet i kylen? dra ut?

VAD SKA JAG GÖRA?

pallar inte.

popular.

2011-03-06T12:43:00.005+01:00

plötsligt känner jag mig så poppis.
den gifta kvinnan vill ses.
kk:t hör av sig.
tor sms:ar.

den som väntar på kemin...

2011-03-03T19:36:00.011+01:00

det är kvällarnas kväll och allt kan hända.

det är kvällarnas kväll och det som händer är att Zoe dricker sig skönt berusad utan att det bli för mycket, att hon möter upp vänner, att hon börjar se på... låt oss kalla honom TOR... på ett helt annat - och snuskigt - sätt.

alltså, ÄNTLIGEN KNULLKEMI!

och helvete vilken knullkemi sedan. jag vet inte riktigt hur det går till, eftersom ju siktet inte var inställt på honom, men han lyckas på nåt sätt manövrera in sig, ställer fram stolen, bjussar på lite dricka och plötsligt har stället stängt och plötsligt står vi utanför och plötsligt traskar vi på gatorna bortåt till honom och så är vi där.

sen dröjer det verkligen inte lång stund innan kläderna fallit, innan vi lagt oss på soffan, innan vi kysser varandra hungrigt och helt fucking lovely och jag tänker: HERREGUD I HELVETET DET ÄR INTE SANT VILKEN JÄVLA PASSION VI HAR OCH KEMIN ÄR FUCKING NOT PLASTIC BUT FANTASTIC och vi flyttar oss till sängen och han äter upp hela mig, attackerar mina bröst och suger hårt och länge, så hårt och så länge att det blir sår dagen efter, och han smeker min kropp och kysser mig överallt och dyker ner till fittan och börjar slicka och jag tänker: hoppas mensen verkligen är helt slut, varenda liten droppe och gud, det är så galet bra och elektriskt och han: du smakar underbart, åh vad gott, så sött och jag tänker: sött? den var ny, men hursomhelst, ok mensen ÄR verkligen helt slut och han slickar och slickar jävligt länge och hängivet så han blir alldeles röd i ansiktet av rörelserna och hetsar mig: du måste komma i min mun, jag vill ha dig i min mun och jag vet ju att det kommer ta tid såhär i vinruset men jag säger inget och han fortsätter slicka och slafsa och suga och stöna och så till sist reser sig hela jag i brygga och kommer så jävla hårt och länge och skönt och han: ÅH! VAD GOTT!!! och jag ba: wow, herregud vad han är fabulous och det är egentligen inte förrän då jag ser hans kuk och tor, den underbare typen, har fanemej bland de bästa kukar jag någonsin sett.

ouaaah, helt perfekt lång, perfekt grov, perfekt snygg, perfekt allt och nu måste vi ligga med varandra, fan vi måste ju det och jag propsar på kondom och jag ser att han får ett *åh nej* i blicken och jag: annars blir det inget tyvärr och han trär på en kondom och så fattar jag, den blir ju typ slak nästan direkt, men innan dess hinner vi ändå ligga med varandra en stund och han är hårdhänt, men inte för mycket, inte för lite, alldeles jävla lagom och samtidigt helt hängiven och kåt och porrig och jag bara LOVE när jag äntligen får chansen att träffa en man som passar mig och min kropp och mina lustar, men så slaknar kuken och han: vi måste träffas när vi är nyktra, efter helgen någon gång, ska vi ses då? och jag: mmm och sen fortsätter vi hångla trots att natten blivit morgon och jag måste till jobbet om ett par timmar.

vi somnar och vaknar någon timme eller två senare och då är han på mig igen, ner till fittan, kåtar upp mig rejält, slickar i sig mitt slem så han blir alldeles glansig och så jag typ vill dö av snusklycka och vad säger man? vilken man! så vi hånglar och gosar och det är så bra i love it, tänk: han av alla människor! han, en helt vanlig typ, men vad fan trodde jag egentligen? och han säger det också: åh, vi har så bra sex, vi har verkligen kemi, sånt vet man aldrig innan och jag: JAG VET!

och jag kollar på klockan och inser att jag snart måste dra och går därför in i duschen, helt salig av kåteufori, fixar mig, in i rummet igen och ser att han bäddat ner sig på soffan och jag hoppar på honom och vi börjar genast kyssas och smeka varandra på nytt - såklart - och han: kolla nu gör du mig helt hård och kåt igen och jag: mhhmmmm och han tar ett bastant grepp om mig och typ grr, dyker ner till mitt våta underliv och jag: nä, jag måste verkligen dra, kommer för sent annars och han ler och jag reser mig upp helt rufsig i håret och med nyhånglad min och vi byter nummer och liksom: nästa vecka någon gång ses vi och sen drar jag därifrån och tackar gud, ödet, slumpen, alltet och livet för den här odefinierade elektriska känslan av fucking kemi som jag precis upplevt efter år av statisk obalans i sängen.

shining.

2011-03-01T21:48:00.001+01:00

jag känner mig märkligt upprymd.
skinandes inifrån.
på nåt sätt.

25 år senare.

2011-02-28T23:52:00.003+01:00

jag tänker tillbaka och minns den här kvällen lika klart som om det vore igår. jag vet att de flesta tror att de minns vad de gjorde när olof palme mördades på sveavägen den 28 februari 1986. de minns, för att de dagen efter, den 1 mars, läste i tidningarna och hörde på nyheterna att statsministern hade bragts om livet. därför minns de. men jag hade kommit ihåg oavsett, för just den här dagen var väldigt speciell för mamma, sis och mig. och så går statsministern och dör samma kväll. så märkligt allting. en förändringarnas dag och kväll.

jag var inte tillräckligt gammal för att börja skriva dagbok, men så pass gammal att jag minns allt som hände det dygnet. och i kvällspressen och kulturbilagor och debattartiklar och tv-program och böcker, överallt har man i sverige blivit påmind om att det var 25 år sedan någon tog livet ifrån olof palme.

jag vet ju det.

och kanske någonstans undermedvetet är det just det som gnager. för när snyggot och jag har käkat klart och går på kungsgatan och ska åka därifrån är det något i mig som säger nej. till en början tror jag att det är för att jag vill promenera mer, ja så måste det vara, gå gå gå mer och jag säger till snyggot: ska vi inte vandra vidare på sveavägen? mot rådmansgatan? och han tvekar en aning, egentligen vill han inte, men så ler jag stort och han vet att jag är i mitt livs bästa form, hurtigare än någonsin, och han ler också och: ja, vi går - och när vi traskar och babblar på sveavägen tar det inte lång tid innan vi plötsligt befinner oss framför alla rosor, lappar och ljus, på platsen dör olof palme mördades.

ja, såklart, tänker jag. såklart jag ville se det här, 25 år senare. jag stannar upp och läser och tittar, blickar mot snyggot som är skakigt otålig, så vi går i mörkret igen, bortåt. det är som om ingenting har hänt. som om vi aldrig stannade till. som om de där blomstren och minnesorden inte betyder något. vi fortsätter prata och skoja och vi fortsätter blanda garv och allvar - men inte ett ord om statsministern som mördades.

sen, när vi skiljs åt, dröjer det inte alls länge innan jag får ett sms: åh, jag blev på så gott humör av att träffa dig. och jag ler och tänker att om vi bara tände på varandra skulle vi vara det perfekta paret, på samma gång som jag är oerhört glad över att vi inte vill ligga med varandra. inget skulle vara sig likt efter en sådan händelse. allting skulle bli förstört.

25 år sedan olof palme dog. 20 år sedan jag och snyggot blev kompisar. ofattbart. det känns verkligen som igår.

bloody heaven.

2011-02-23T19:42:00.005+01:00

MENS!

mens, mens, mens.

efter två veckors vånda går jag äntligen på små blodröda moln. jag trodde aldrig att följande ord skulle skrivas av denna hand, men bloody heaven i love my mens!

wow.

2011-02-23T00:40:00.005+01:00

jag måste ha sveriges snällaste, smartaste, mest hängivna bloggläsare. inte klokt vad lovebombad jag har blivit. mest av allt förundras jag över de som berättar att de hittat hit och känt sig manade att gå tillbaka och läsa från start. what the fuck? er beundrar jag mest av alla. jag försökte nämligen göra samma sak nyss. gick tillbaka till 2008 och började läsa. jag har läst och läst och läst i två timmar men bara kommit till maj 2009. att ni orkar! det gör mig så ofattbart obeskrivligt glad att människor faktiskt vill ta del av mitt ordinära, knäppa, trista, asroliga liv. alla ni som säger att ni inspireras av mig (VILKEN KOMPLIMANG!!!), tack så mycket. det gör mig helt sinnesrubbat happy. som jag har skrivit i kommentarerna till inlägget under: såklart jag fortsätter med bloggen efter all denna kärleksboost. något annat vore otänkbart i nuläget. åter igen, TACK!

killing Zoe?

2011-02-20T00:07:00.005+01:00

jag har hamnat i en bloggsvacka. haft det väldigt länge. nu inatt loggade jag in enbart för att radera bloggen och mejladressen, sådär som jag gjorde med den förra. så såg jag att muffin hade skrivit och jag såg att en till människa har börjat följa mig och jag kände mig plötsligt skyldig att fortsätta. men jag är värdelös, det ska man veta. jag skriver_inte alls_som förr. gnistan är borta. i mars har jag fan bloggat i fem år, om man räknar med den första bloggen jag raderade. FEM ÅR (inklusive ett uppehåll på ett par månader mellan blogg ett och två). en massa, massa, saker har hänt under de här fem åren, varav jag berättat en del men absolut inte allt. det enda konstanta har varit att jag varit singel hela tiden.

fina följare, jag undrar nu:

vilka är ni?
varför läser ni mig?
varför återkommer ni trots att jag blivit så sopig på att uppdatera?

skriv och berätta så jag får orken att fortsätta.

lingon, please.

2011-02-16T00:24:00.004+01:00

jag väntar på min mens, men dagarna går och den kommer inte. det gör mig nervös, eftersom menscykeln är orubbligt jämn, jämt. och situationen hade inte gjort mig nervös, om det inte vore för att jag för första gången i mitt liv, för ett par veckor sedan, låg med kk:t utan kondom. inte bara det. han kom i mig dessutom. BIG NO-NO. jag brukar vara noga med skydd. alltid. maniskt noga eftersom jag inte vill ha klåda eller, gud förbjude, bli med barn. USCH. jag köper dagen-efter-piller på apoteket så snart jag vaknar morgonen därpå och hoppas på det bästa.

jag väntar alltså på min mens, men den kommer inte. jag tänker: det kanske beror på att jag gått ner i vikt, att kroppen kommit lite ur balans. mensen kommer, kom igen, så klart den gör. men den kommer inte. så jag köper gravtest på apoteket. läser instruktionerna, tittar på plasten runt stickan man ska kissa på, utan att öppna den. jävla skit. jag väntar några dagar till. låt det åtminstone gå en hel vecka - och kanske lite till - från då lingonveckan borde ha gjort entré.

jag fortsätter vänta och kommer på att jag ju faktiskt har haft sex efter kk:t. utan kondom. HJÄLP! vad är det med mig på sistone? det minsta jag vill är att råka på nån skit eller bli gravid. hemska hemska tanke. jag tänker på det där ligget jag hade och är åtminstone glad att det var i min mun han kom och inte i min fitta. alltid nåt.

jag väntar på min mens och i denna jobbiga väntan anar jag hur kk:t och den där bruden som är så hans typ börjar etablera en kontakt som kan verka harmlös men som jag vet inte är det. SKIT! jag tänker, skitsamma, du har inte rätt att bli svartis, precis som han inte bör bry sig om du knullar andra. men det är logiken som talar. hjärnan vet att han är flirtig av sig, att hon är det, att hon är hans typ och att han har en chans hos henne.

och i min väntan på mensen som inte kommer träffar jag en citronmuffin som säkert både kan vara bitskt och besk, men mot mig bara är söt. jag tänker, vad skönt att få inspiration och tänka på framtiden, på det där jag inte kan definiera men som jag vet bara väntar. vad fint, ja, jag behöver rensa tankarna lite. när jag kommer hem plockar jag fram gravtester från apoteket, kissar på den livsavgörande stickan, tar tid och tappar upp ett bad. 5 min ska man vänta. och får man inget positivt resultat (JA är positivt, enligt apoteket) inom den tiden, då ska man vänta i 25 minuter till, för det kan tänkas dyka upp ett sånt där rött streck där ändå. så jag badar i hett vatten och väntar... väntar... väntar... till halvtimmen har passerat och jag inget streck ser.

INTE GRAVID.
men INTE HELLER MENS.

signaler utåt.

2011-02-13T18:37:00.007+01:00

snyggot: jag skriver ditt namn i mitten här så får du berätta hur du tror att andra uppfattar dig.

jag: men jag vet redan exakt hur andra uppfattar mig. alla tror att jag är mindre seriös än vad jag faktiskt är.

snyggot: men berätta nu då. hur tror du att andra skulle beskriva dig?

jag: social, flamsig, positiv, resglad, vimsig, burdus... kanske har folk också börjat fatta på sistone hur sjukt målmedveten jag kan vara.

snyggot: festprisse måste du ju ändå lägga till.

jag: ja, ok, festprisse.

snyggot: du ser, vissa av de här sakerna är positiva egenskaper, medan andra kanske är sådant du måste jobba bort, eller åtminstone inte förstärka. du måste börja se dig själv som ett varumärke. vad vill du förmedla utåt?

jag: varför det? varför ska jag se mig själv som ett varumärke? jag är en person som har olika sidor, lika komplex som vilken annan person som helst.

snyggot: så är det här i livet. de som kan accentuera rätt saker utåt blir vinnare i längden.

jag: vet du vad det värsta är? att kk:et är exakt likadan. det hade lika gärna kunnat vara hans namn du hade skrivit där på din tavla. skillnaden är att många kvinnor gillar bad boys och vill till och med skaffa barn med dem, medan ingen kille vill ha en bad girl. kanske knulla henne, men inte bli ihop med. så TRÖTTSAMT.

snyggot: ja, så är det ju...

jag: och varför ska jag dölja hur jag är? jag är som jag är och jag tänker inte skämmas för mitt sätt. varumärke hit och varumärke dit. jag är helt övertygad om att det finns en man eller flera därute som tycker om mig som jag är. som gillar att jag kan vara lite knäpp och spontan och högljudd, en kille som älskar att resa och uppskattar mig som person fullt ut.

han är jävligt svår att hitta bara.

110211

2011-02-12T01:13:00.005+01:00

medan hela egypten fortfarande firar befrielsen från en maktgalen tyrann, måste jag hantera en jävla bitch.

vi har ingen kemi whatsoever, har aldrig haft, kommer aldrig att få. så jag sväljer och håller mig tyst och lugn utan att göra det minsta väsen av mig, eftersom hennes främsta mission den här aftonen verkar vara att hitta fel på mig. hon försöker inte heller maskera sitt ogillande. hon kanske "ler", men det där leendet är bara ett par läppar som hon tvingar till rörelse. bakom blicken ser man däremot verkligheten. tomheten. likgiltigheten. hatet. gud, snälla, befria mig från denna kvinna.

och gud, slumpen, ödet hörsammar mig. men då är det för sent. mitt tidigare muntra humör är redan förstört. jag går på öde gator för att få frisk luft, för att tänka, för att få känna mig lika fri som det fria folket i egypten. men den allt för bittra eftersmaken av bitchens sviniga sätt förföljer mig ner till tunnebanan, till tio minuters väntetid, till fyra fulla svennebananer som stinker aw-sprit och säkert jobbar som programmerare.

orkar inte med folk. byter motvilligt tunnelbana, men ingenstans är det riktigt tomt och överallt snappar mina känsliga näsborrar upp stanken av någons fuktiga skinnjacka eller biraandedräkt eller irritera(n)de tonfall. tre unga fashionbögar i närheten snackar skrädderi, ett par i tidig 20-årsålder delar hörlurar och jag kliver av tuben och väljer att gå i kylan istället, bara för att slippa se invånare.

mänskligheten är mig övermäktig. ödets ironi, eftersom min skugga förföljer mig dubbelt den här sena kvällen. kommer hem efter de värsta fyra timmarna i mitt liv i år och tänker aldrig mer. det räcker med fittbehandling. min tröskel är låg. det kallas erfarenhet och erfarenheten gör att jag är fed up med människor som gillar att vara elaka för elakhetens skull, helt utan anledning, för att de själva har glömt hur det känns att skratta från magen på riktigt. fyra timmars skitbehandling och taskig energi riktad mot mig är fyra timmar för många.

imorgon ska jag vakna och tänka på fria kvinnor och män i egypten, jag ska tänka på dem och strunta i min dumma oresonliga melankoli orsakad av en brud med taskig självkänsla.

road, men inte intresserad.

2011-02-10T02:06:00.003+01:00

the story of my life.
killar gillar mig.
absolut.
men inte som de skulle gilla audrey eller så.
nej.
de gillar mig som sådan jag är.
dåligt, tydligen, om man vill få hem en av de hetaste singelmännen på stan.
sorry.
men jag kan inte spelets gång.
HATAR spel.
så när jag frågar:
ska du med upp?
och du säger:
nja, nej, jag ska nog...
så dör jag.
DÖR.
och går på nåt sätt vidare.

36 h.

2011-02-08T03:58:00.002+01:00

jag har i skrivande stund varit vaken i 36 timmar i sträck (och natten lördag-söndag var fylledimmig och inte särskilt kvalitativ sömnmässigt). har varit på väg att att kollapsa flera gånger, men det har liksom inte riktigt varit läge. men jag måste sova nu. måste. två timmar i alla fall. men tänk om jag inte vaknar av klockan? hjälp. hatar sömnrubbningar. det händer mig inte ofta, men när det väl händer... faaan. en cigg och så natti.

ciao sverige.

2011-01-26T23:12:00.000+01:00

har dragit till varmare breddgrader,
far far away.

så jävla öppen att det stör.

2011-01-17T20:20:00.007+01:00

jag brukar tänka att det alltid är bättre att vara rak, ärlig och öppen om saker och ting. hur ont det än gör så är det bättre att se och höra detta så kallade sanna och reella än att leva i någon sorts bubbla och inte ha koll, vara blind för det uppenbara. jag brukar också tänka att det är så skönt att jag vet var jag har kk:t. det finns inget falskt över honom, han bara är som han är: han luras inte, säger inte saker han inte menar, spelar inga konstiga spel.

jag har honom inte, men jag vet precis var jag har honom.

det jobbiga med den här situationen, när han är så himla "tydlig" och "sig själv", är att han inte heller kan dölja när han fascineras, attraheras och får intresse för en ny brud. jag borde inte bry mig. visst? jag brukar inte bry mig, eftersom jag - ju - vet var jag har honom. men jag tycker det stör. den här gången är det någon som är alldeles för mycket hans typ, alldeles i närheten, alldeles utom mitt synfält - just nu.

FAN.

mizeria gone nothing.

2011-01-15T01:21:00.004+01:00

kvällen blir inte alls vad jag har planerat eller förväntat mig, kvällen blir bara bajs actually. det är planer som ändras i sista sekunden och även om jag ofta gillar nya spontana ryck, så är just detta ryck allt annat än välkommet. men vad gör man? inget.

jag finner mig i situationen och gör det jag ska göra. blir tyvärr bemött på otrevligt sätt. försöker skaka av mig idioten men det är svårt. att handskas med någon ogillar MIG, mig som person, är lätt. det finns liksom inget att göra åt saken, bara att inte befatta sig med människan överhuvudtaget. men när någon ogillar mig i min yrkesroll är det en helt annan sak. har ingenstans att gömma mig, eftersom jag måste göra jobbet och det jobbet inte alltid faller alla i smaken.

så jag blir på dåligt humör. jag blir på dåligt humör för att en idiot behandlar mig som skit i min yrkesroll, en idiot som är sur och tvär och jävligt neggig, men som jag måste förhålla mig neutral till eftersom... ja, just det. eftersom jag åtminstone är ett någorlunda proffs som inte dissar, ignorerar eller på något annat sätt använder manipulativ härskarteknik mot människor. fy fan alltså. jag blir alltså på dåligt humör, men försöker med all möjlig självkänsla ändå uppbringa något sorts coolt självförtroende i en stund när jag inte har något.

gå vidare, Zoe, move on.

gör det jag ska göra. fram till jag ser någons tårar, vilket sänker mig totalt. jag älskar mitt jobb, det gör jag faktiskt. det är fan inte alla som skulle kunna stå för att göra det jag gör, inte i min bransch, men jag gillar det här just nu i mitt liv. men just ikväll, denna sjuka kväll av alla oplanerade kvällar, måste jag göra något som får en människa att må riktigt dåligt och bli gråtfärdig. det känns för jävligt. sänker mig bara mer. och mer. och mer.

kan inte ens njuta av att jag faktiskt får ett sorts utbyte på annat håll: träffar en intressant person, utbyter information, nej, jag kan inte njuta av_den_oväntade halvspontana händelsen när jag tänker på bitchens jävla otrevlighet, på den andra kvinnans glansiga ögon. fan fan fan.

skitkvällen vill inte lämna mig i fred. jag sätter mig på tuben, med mobilen i ena handen, med mina favoritvantar i den andra. blickar hålögt ut på stationerna, tänker att jag ska av en station innan min vanliga för att promenera, få lite frisk luft. när jag kliver av märker jag att jag bara har en av mina favoritvantar i handen, att jag glömt den andra i vagnen eller tappat den på vägen - men för sent. tunnelbanedörrarna slår igen och där står jag och stirrar med tom blick, på absolut ingening.

på vagnar som svischar förbi, på berusade människor som antagligen afterworkat sedan fyra. skit. allt är fan skit idag. traskar upp för rulltrappor, ut till friska luften: det är åtminstone inte svinkallt. nej, det blåser inte, så det finns någon sorts behaglig stämning i nattens vinterluft. jag ser män som rastar sina hundar, unga tjejer som jag av hela mitt hjärta önskar inte kommer halka på isen i sina klackar, jag tänder en cigg, trär på den enda vante jag har över handen som inte greppar tag om rökat, går rakt fram, tittar på marken och hoppas hårt att inte heller jag ska ramla omkull, framåt, hela tiden framåt, hör hur det någonstans till vänster om mig smälls raketer ackompanjerat till höga fyllerop, men kan inte ens tröstas av faktumet att det i en park i närheten troligen står tonåringar som är mer less på livet än vad jag är just nu.

går en väg jag inte brukar gå bara för att se om något spännande ska hända - men icke. inte ens det.

från misär till ingenting.

wild and crazy.

2011-01-06T23:50:00.014+01:00

det är knappt att jag själv fattar hur jag orkar med mitt fabulösa liv.

ena eftermiddagen bjuder jag över den sexiga gifta kvinnan till mig. vi dricker ihop, pratar och skrattar. hon tittar på mig och sänker blicken och: ska du inte komma närmare? och jag närmar mig henne, vi börjar kyssas, klär av varandra hetsigt, jag lägger mig på henne och gnider min våta hårlösa fitta mot hennes fuktiga och håriga, aaah, jag är helt galen av åtrå, tänker att hela mitt liv på sistone varit ofattbart tokigt och bejakande och att jag önskar att det kunde vara såhär forever, vi byter plats och den sexiga gifta kvinnan (som säger att hon förlorar tjejoskulden till mig) slickar mig till superorgasm, jag säger matt: sätt dig på mig och hon sätter sig med fittan mot mina läppar, jag frågar: hur känns det? hon svarar: jag är kåt och ler, hon lutar sig bakåt, stönar högt när jag börjar smaka på henne, rör sig snabbare i min mun, snabbare snabbare snabbare, kommer hårt och ljudligt, ryckigt och helt fucking underbart. jag tror jag måste nypa mig i armen. händer det här mig på riktigt? sen skrattar vi och dricker upp och jag tar en cigg och blickar ut över ett vackert vinterstockholm.

dagen efter bjuder jag in mig själv till kk:t. jag drar dit på eftermiddagen och tar först plats på soffan, börjar läsa hans gamla alster, rör mig sedan mot köket och tänder en cigg under fläkten. marlboro light i ena handen, en drink i den andra, texten framför mig. när han kommer in och sätter sig på pallen och tänder en cigg han också, sätter jag mig på hans ena knä och i tystnaden - inte förrän där och då - känner jag, för första gången sedan vi började knulla för 20 månader sen, någon sorts närhet till och samhörighet med honom. jag smeker hans hjässa medan jag läser och när vi sedan lägger oss i sängen med de nya lakanen är knullet bland de bättre vi någonsin haft, orgasmen den starkaste på väldigt länge.

det är väl ändå vad man skulle kunna kalla en ordentlig rivstart på det nya året.

nytt åt - ny kärlek.

2011-01-02T23:28:00.004+01:00

då kör vi!

2011 är året då jag ska bli kär och skaffa kille. jag ska försöka tänka på det här mycket och styra jaget till att vara öppet för att kunna ta emot en massa love och romance. men jag tänker inte leva i celibat till dess bara för det. det får komma när det kommer och det kommer säkert bli alldeles finfint.

som sagt: nu kör vi!

loungen.

2010-12-27T23:50:00.010+01:00

hon bär svarta vida kostymbyxor med tajtare passform över päronrumpan, typisk kontorsöverdel: lagom urringad, proper, hel och ren och har långt brunt hår som faller på och ned för axlarna, ner över a-kupebysten som gömmer sig under blusen.

kvinnan sitter mittemot mig och dricker vin, långsamt. bredvid henne håller ett av mina mest frekventa kk:n igång en konversation och han gör det rätt bra, bredvid mig dricker den brunhåriga kontorskvinnans älskare en flasköl. ska vi gå ut och röka?, frågar jag honom. han har precis pratat med mig om den stundande resan med den ovetande familjen som packar hemma i villan.

"vad fan håller jag på med?!", hinner jag tänka. och i samma millisekund: "det här är så sjukt! så sjukt spännande! och jag ÄLSKAR DET!"

så vi står ute i kylan och småpratar. om vädret, om hans fru och barnen, om den läckra älskarinnan med det långa bruna håret inne i loungen och jag kan bara känna en sak:

the world is mine.
the world IS mine.

vi går in igen och hittar hans älskarinna och mitt kk i ett samtal som rör något betydelselöst. jag tittar på dem, på mannen, ler stort och:

vad ska vi göra nu? hur...?

älskarinnan ger mig jordens sexigaste blick.

ja, vi tar väl hissen upp.

hissen upp.

så självklart.
så enkelt.

det är klart vi ska ta hissen upp.

och det gör vi.
alla fyra.

en och en halv-två timmar senare lämnar samtliga hotellet och går åt var sitt håll.

luktsinne = exceptionellt.

2010-12-26T03:11:00.011+01:00

för att nästan ha rökt i 20 år (inklusive lite uppehåll) så har jag ett extremt bra luktsinne. jag känner sushidofter och parfymer (och kan särskilja sorten) på flera meters håll, om någon precis varit i korvmojjen känner jag det på en gång - hur full jag än är - och jag säger det på en gång killar: AXE-skiten är det absolut värsta stanken jag vet, efter bajs. axe-odör, fy fan.

ni kanske sitter där och undrar varför jag pratar självklarheter, men jag säger bara att hur mycket jag än röker, hur full jag än är: STANKER, DOFTER, ODÖRER... jag känner allt! en sådan styggelse.

jag jobbade en gång i tiden med gång en kille som inte hade luktsinne. jag tar det en gång till. han hade inget som helst luktsinne. INGET! han slapp känna stanken av korvmoj, axe och bajs.

men han kände inte heller doften av

dill, clementiner, rosor eller salt- och vinägerchips, inte hur det luktar att ligga med någon man är kär i (mmm), inte doften av sommar och grillfest, ingen förnimmelse av att vara nyduschad eller hur det känns precis när man är på väg att ta första sippen av en saftigt god bloody mary (av alla drinkar).

inget sånt alls.

heller.

märkligt.

gudinnan Zoe.

2010-12-22T01:34:00.000+01:00

jag känner mig som jordens medelpunkt.

pandoras ask.

2010-12-17T18:09:00.007+01:00

nu är tigern lös. det finns inget stopp på mig. jag har börjat ligga igen - och det ordentligt. jag har knullat med en 28-åring i basker, med ett gammalt kk, med den högljudda irriterande människan som har sina stunder (som för övrigt pluggat ihop med kk:t, liten värld), jag har legat med en het hantverkare som är 40+ och upptagen och jag har hånglat med en snygg brud. allt det på mindre än en vecka. jag trodde ett tag att jag blivit asexuell, men uppenbarligen inte (tack gud). nu ska jag göra mig jävligt snygg och dra på fest. mer ligga åt folket!

hej tvärtom.

2010-12-16T16:49:00.003+01:00

man behöver inte vara extraordinärt observant för att märka att ju mer jag skriver att jag är trött på att knulla okända på fyllan och gamla ragg, desto mer gör jag det. mycket knäppt det där. inte riktigt meningen att det ska vara så, faktiskt.

nyss.

2010-12-16T01:43:00.007+01:00

jag tror jag måste nypa mig i armen av förskräckelse, vad FAN hände?! vänta lite, rewind, mitt sorgliga liv ser ut som följer:

(a) säger han bara att det är slut, så påbörjar jag en skonsam - men ack så effektiv - attack. annars så väntar jag bara på ett mejl - långt eller kort.

(b) jag insåg IDAG att det ibland händer att jag jobbar med jordens sexigaste kille. eftersom jag inte kan flirta fattar jag inte om han fattar att jag gillar, eller om han fattar att jag kanske fattar. jag vet bara att han är sjukt söt, passar min kropp, verkar vara lite mottaglig (eller så är han bara allmänt trevlig, svårt!) och att vi kollegialt har varandras nummer. JAG BLIR GALEN -VILL SÅ GÄRNA KYSSAS!

(c) KK:t från (senast) i somras gjorde inga närmanden, trots x antal öl ihop. skönt.

(d) lärde känna ett kompispar (2x medelålders män) som såg ut att bli sjukt förtjusta i mig.

(e) "råkade" dra hem ett gammalt ragg (jag är CP!), som var så extremt het att jag höll på att smälla av. han var galet kåt, kom i en kondom jag fortfarande stirrar på och DROG HEM INNAN JAG KOM ("eh, förlåt, det är jättestressigt just nu"). VA? SÅ GÖR MAN INTE!!! tittar fortfarande på kondomen ifylld hans miljoner antal liv och funderar på vad jag ska göra med härligheten... *kanintokig*

(f) jag luktar fortfarande kön, trots att jag inte är tillfredställd.

gamla ragg: dö!

2010-12-15T00:10:00.002+01:00

står det i pannan på mig att jag vill knulla med dig? nä, det vill jag inte! inte med dig som är den rikaste och snålaste människan jag nånsin träffat, med den minsta kuk världen skådat. vi kan dricka vin om du vill nere i stammisbaren och vi kan snacka hur mycket skit du vill, men det blir inget liggande.

ciao!

och du, din skränande idiot! du kan absolut ha dina stunder ibland och jag kan skratta med och åt dig, bli full med dig och vara trevlig. men kom inte med dina skamliga förslag! vi har inte knullat sen i somras och sedan dess har du legat runt kontinenten och jag vet nog allt om din fäbless för frigjorda kvinnor som du helst ligger med utan kondom. äckel! jag var nog inte tydlig tidigare, men det blir inget mer hanky panky med mig.

ciao!

hör inte av er till mig något mer. vi har haft vårt roliga. snart är det dock 2011 och jag vill träffa nya killar.

hello ni andra sexiga män (utan flickvän)! kan ni vänligen lokalisera mig snart? jag kvävs av tristess.

gimme some romance.

2010-12-13T22:52:00.010+01:00

jag har världens bästa sis, som jag älskar och avgudar över allt annat i hela världen och som jag - lätt - skulle ge mitt liv för om hon behövde det för att själv leva vidare forever.

jag har haft en väldans tur med de vänner jag fått genom åren - och fortfarande får! när jag tänker efter har jag på något sätt träffat människor på mina samtliga jobb och kurser och utbildningar och alltid åtminstone klickat riktigt bra med minst en. och denne en har liksom på nåt sätt hängt kvar. så jag har allt från så kallade själsvänner jag känt i 25 år (jag säger ju det, börjar bli old), jag har kompisar jag umgåtts med i 10 år och folk jag bara känt i 1 år. brudar och snubbar, äldre och yngre, gifta, par, singlar, bögar (inga lebbar dock - skumt), heteromän, blattelicious och svennebanan, några har barn, några är på väg att skaffa, vänner, vänner, vänner. i love them alla på olika sätt.

jag är inte ful eller dum i huvudet, jag är inte elak eller snål, jag sprider rätt skön energi omkring mig, jag är ofta driven och drar igång saker, jag är knäpp och knasig och vet att jag är omtyckt (och de som inte tycker om mig vill jag ändå inte umgås med).

men det är hursomhelst aldrig någon som uttrycker något romantiskt intresse för mig. det är ju faktiskt jättekonstigt! det händer att gamla ragg/kk:n vill ses och visst har det väl funnits någon som blivit "kär", men jag är helt ointresserad av hasbeens och den som blev "kär" blev jag aldrig kär i så det räknas inte. och under all den här jävla tid som gått sedan jag faktiskt hade ett förhållande har jag fallit dit handlöst en gång - men han gillade inte mig på det sättet, det gick över, vi blev kompisar och dessutom kom han ut som bög häromåret.

jag tycker faktiskt att det är lite weird att ingen blir intresserad av mig - och att jag aldrig blir intresserad av någon. inte sådär på riktigt.

jag säger ju det.
JAG KAN INTE FLIRTA!

jag kan bara vara jag - och det leder oftast till att jag får väldigt mycket nya vänner. punkt. men jag vill ha romantisk kärlek i mitt liv!

AAAH. nästa år. jag säger det. nästa år ska jag skaffa mig en ball kille som ska vara som gjuten för mig, som ska kunna tänka sig vara särbo, gilla att klubba, vilja resa flera gånger per år och inte ha behov av att skaffa egen familj någonsin. jag är bara lite orolig att jag inte har de rätta..., ja vad säger man, de rätta verktygen.

och det måste liksom inte hålla hela livet, det är inte det som är poängen. poängen är att jag behöver ha den här känslan och erfarenheten i mitt liv, så att jag kommer in i flowet. så att jag lär mig hur man gör, så att jag lär mig signalerna och inte tycker att allt som rör love och romance är så fruktansvärt svårt.

det måste gå.

YES, YES, YES.

nyknullad.

2010-12-12T10:08:00.007+01:00

fan också. jag blev full igår, raggade upp en fulsötsnygg 28-åring, vi åkte hem till mig och knullade (så onödigt. why, liksom?!), nu är det skittidigt för att vara söndag, polisen håller presskonferens efter att en dåre sprängt sig i centrala stockholm igår och jag måste sova vidare.

nästa år skaffar jag kille.

2010-12-09T21:27:00.006+01:00

jag om någon vet att det inte går till i verkliga livet, så som det gör i sagorna. det kommer ingen ståtlig och stark man ridandes på en vit häst och räddar en från dumma troll - och skönt är väl det.

men ärligt. någon vettig man kan väl ändå dyka upp ibland?! bara EN! men nej då.

jag är så sjukt trött på att ligga med okända idioter på fyllan jag ändå inte bryr mig om, att jag har slutat ligga. jag har inte knullat på flera, flera månader. det känns inte ett dugg intressant. jag har till och med slutat vara kåt. vem ska jag vara kåt på liksom? om jag ska ligga, då ska det vara med en vettig människa det går att snacka med, som ska vilja ses igen och som jag ska känna något för, något mer än: skit, var är mina trosor? måste dra!, när jag vaknar på morgonen.

på förra nyårsafton hade jag tre mål som jag skulle uppfylla under detta år. samtliga har uppfyllts eller så gott som. kanske inte exakt så som jag hade tänkt mig, men det spelar mindre roll. det viktiga är inte alls vad som har hänt på vägen dit (vilken korkad typ var det som kom på att det är vägen och inte målet som är det relevanta i livet?), utan ATT jag har lyckats! är extremt nöjd med detta faktiskt. jag är fan grym.

nästa års stora mål är att jag ska skaffa kille. som är precis så som jag vill och som jag behöver. jag bryr mig inte om det händer nästa december. men nästa år ska det ske. jag vet absolut inte hur, eftersom livet inte har lärt mig hur man flirtar. jag får faktiskt inte till det. inte för att det finns någon jag vill bli ihop med i denna stund, men säg att jag hade varit jätteintresserad av en man just nu? jag hade inte vetat hur jag skulle göra för att det skulle bli vi. hur gör man? så satans svårt!

men skitsamma. nästa år ska jag hursomhelst skaffa pojkvän.

på nåt sätt.

tunnelbanan.

2010-12-07T22:36:00.011+01:00

jag kliver på och tänker att de där tanterna framför mig luktar en massa katt. inte en katt, utan flera. stör mig på dem, så som jag stör mig på de allra flesta individer på sistone. idag störde jag mig så pass mycket på i stort sett varje person som öppnade munnen på jobbet, att jag verkligen var tvungen att hålla i mig själv så att jag inte skulle traska in till chefen och säga upp mig på studs. en kollega är så jävla jobbigt gapig jämt att jag skulle kunna mörda, en annan är både bipolär och lider av hypokondri och därför_promenerar_sönder_mina_nerver (mammavarning), en tredje dundrar in och gormar att hon bjussar på fika, vilket betyder att vi alla ska bli så jävla tacksamma plötsligt - GÅ OCH DÖ!!!!!!!!!!!!! jag ville ge dem alla fingret och fantiserade om vad för spännande som skulle hända om jag lämnade in min avskedsansökan. anledning: allmän tristess och mycket irriterad på vissa kollegor. sen kom jag på att jag faktiskt har flera månaders uppsägningstid, så den trevliga fantasin tappade magin på nåt sätt. och sen blev jag på bättre humör i alla fall, så då glömde jag bort melankolin som pågått i x antal timmar. de där satans tanterna hursomhelst. det visade sig att det inte alls var de som luktade katt. utan att det var min jacka som stank matos. skillnad. och efter en stund kunde följande konversation (eller snarare monolog) registreras mellan ett tonårspar på tuben: svär, jag ser en shunne som behandlar sin kvinna som skit och jag lackar direkt! igår, jag var fett full, och en shunne slog sin kvinna framför sina barn, fattaru och jag [ohörbart], varefter bruden med rosa piercing i ena ögonbrynet ler stolt och lutar sig mot killen och kidsen börjar - smack - slisk - slabb - mmm - smack - puss. ÄCKLIGT. fan vad jag avskyr när folk hånglar på tunnelbanan.

minus.

2010-12-06T20:39:00.004+01:00

om inte något jättespännande händer snart i mitt liv så avlider jag av total tristess. hela jag har gått i ide och ba: jahaaa. jag super sällan, skriver knappt och knullar inte.

har ingen lust.

alkoholen finns där, men hatar hatar hatar att vara bakis (ja, jag har blivit old). jag skulle kunna börja skriva de där novellerna någon gång - för de måste ju faktiskt ut - men jag har skrivkramp. och jag antar att jag skulle kunna ligga, men jag vill inte knulla med sådana jag knullat förr. en är snål, tråkig och har för liten kuk. en annan är (allt för) burdus och jobbig. en tredje är jag inte kåt på. så, jag ligger inte.

orkar knappt onanera nuförtiden.

känslostatus: plus minus noll.

2010-11-30T20:30:00.004+01:00

det är ju både upp och ner, som vanligt, men mestadels rätt likgiltigt på sistone, även om det visst finns saker och ting att bli glad åt. och ändå. det blir inte mer än plus minus noll. stiltje.

singelstatusen är dock konstant, så konstant att man måste ha känt mig i många år för att minnas sist jag hade kille. jag kommer knappt ihåg det själv. värst av allt är att jag tycks utstråla att jag inte vill ha någon, när det inte alls behöver vara så. som om att ingen kan tänka sig mig med pojkvän. som om min, till synes, bekymmersfria vardag skulle innebära att jag inte vill ha förhållande. jag säger inte att jag inte vill ha kille, lika lite som jag säger att jag vill det. likgiltigt även där. samtidigt stör det mig lite någonstans.

jag skulle absolut kunna ha boyfriend, förutsatt att han är precis som jag. vi ska inte behöva ses mer än tre-fyra gånger i veckan, vi ska vara särbos, när vi umgås ska vi umgås med varandra men också i stora gäng, vi ska gå ut och festa ihop, samtidigt som vi ska kunna ha myskväll, han måste älska att resa och det passionerat, han ska vara smart, kunna gå att snacka med, rättfram, inte ha problem att ta upp något som gnager, han ska vara helt över gamla ex och han ska inte ha någon önskan om att bilda familj. sen får vi gärna ha bra knullkemi också.

hur kan det här vara så jävla omöjligt att finna?

end of november.

2010-11-22T22:55:00.004+01:00

oooh, snart är november äntligen förbi och då kommer december. och jag skiter i om årets sista månad är kall och jävlig och man går i snödrivor och längtar efter värme och palmer. skiter i det fullständigt, för december är en av årets allra bästa månader. fester och belysning i hela stan och glögg och myspys.

precis som förra året vet jag inte ens hur julafton ska firas, men det lutar åt att jag - för första gången någonsin i mitt liv - kommer att få fira julafton själv. vilket känns sjukt spännande. en helt egen Zoe-dag med en twist av jul. jag tänker mig att jag ska köpa små portioner av allt sådant jag tycker är smakrikt och juligt och gott och så ska jag äta en aning av allt. den enda jag vill fira jul med är sis nämligen och om sis inte kan i år, så firar jag hellre helt själv än att behöva gå hem till någon kompis familj och på något sätt sympaticelebrera. jag menar, varför skulle jag göra något sådant? det är inte min familj och jag skulle troligen inte känna mig helt bekväm och vad fan köper jag för julklapp till någons mamma och pappa och därutöver ska man sitta och se glad ut och vara trevlig. nä, om jag inte firar med sis, som är det absolut käraste jag har i denna värld, så gör jag något härligt juligt solokvist javisst.

oooh, december välkommen!

hello stranger.

2010-11-20T22:36:00.003+01:00

jag tittar ut genom fönstret, ut över en huvudstad som tidigare hade snötäckt mark. men det pärlevita är nu borta. en fucking illusion. istället är det smutsgrått slask som möter min blick.

inget är beständigt.
inget är nära.

closer.

jag avgudar den filmen. jag vet inte hur många gånger jag har sett den, i hur många olika konstellationer. jag har sett den otextad, med svensk text, med engelsk text. hemma hos någon kompis, hemma själv. suttit och antecknat frenetiskt. deras ord, när de sägs, vad de menar. vilka oerhört patetiska och fantastiskt fascinerande människor.

"where is this love?"

fan!

2010-11-20T01:26:00.002+01:00

jag dras till dig.
ok.
jag har gjort det hela tiden.
så du vet.
och jag visar det genom att göra det publikt.
släta över.
inte ge det allt för stor betydelse.

fast jag vill att du ska veta.
jag vill det.
och jag vet att du vet.

jag vet också att du också vill.
i en värld där du inte har tjej.
som verkar vara bra och som du älskar.

i den världen hade vi haft något.

fan. fan. fan.

saker och ting börjar röra sig.

2010-11-19T01:21:00.004+01:00

när jag är dedikerad är jag löjligt dedikerad. jag önskar jag alltid vore lika målmedveten, men nu spelar det där ingen roll. det viktiga är att jag faktiskt får dessa fantastiska infall av vilja och styrka och beslutsamhet ibland - och att jag då håller mig till det jag har bestämt. det här har resulterat i att jag känner mig bättre och fräschare än på länge. fixar allt liksom. svettas bort fett, filar och smörjer in fötter, tar hand om min hy, kollar tänder, klipper och färgar håret, äter mindre.

ENERGI.

gick på gatan nyligen förresten, helt uppslukad av en folder jag läste och fattade inte att jag traskade lite fel. men det gjorde inget, för när jag tittade upp från bokstäverna och förstod misstaget så kom plötsligt ett gammalt ragg emot mig. vi pratade lite bajs och skildes åt med orden att vi skulle höras, helt övertygad om att han inte hade mitt nummer. men det hade han ju visst! för två dagar senare ville han ses, skrev han i ett sms, så vi drog ner till den lokala baren och hängde.

och där såg jag mannen med händerna.
åh, du snygging.

någon dag så...

svenska sexköpare i thailand.

2010-11-10T23:49:00.017+01:00

på mindre än ett halvt dygn har hanne kjöllers ledare på dn om svenska sexköpare i thailand och kambodja fått cirka 250 kommentarer. det är rätt mycket. jag har läst ungefär hälften av dem. sen orkade jag inte mer.

jag orkade inte läsa hur man efter man anklagade hanne kjöller för att vara en moralkärring, tjock tant som inte får ligga och värdelös sopa. jag pallade inte se hur anonyma idioter lät sina fingrar knappa in ordet "feminist" och göra det till skällsord, hur de skanderade:

men kvinnorna som åker till gambia och köper sex då? det skriver du inte om! HA! de finns också.

orkade inte.

om dn:s läsare är sådana imbeciller måste jag nästan överväga att säga upp min prenumeration för att inte förknippas med dem. skrämmande jävla neandertalare.

JA! självklart finns det kvinnor som slår sina barn och sina män. det finns kvinnor som våldtar. kvinnor som mördar. och det finns kvinnor som köper sex. ja, DE FINNS!

men den stora majoriteten som begår dessa avskyvärda handlingar och brott är män. antalet kvinnor som beter sig såhär är en droppe piss i havet jämfört med de män som agerar på samma vis.

alla som har varit i thailand och råkat befinna sig i stråken där sexhandeln florerar vet precis vad hanne skriver om. det är inte en vacker syn. att tillbringa tid i ett område där köttmarknaden råder och där thailändska kvinnor säljer sig till VEM SOM HELST som har pengar, eller är någons "flickvän" i en vecka eller två för en viss summa cash och mat, är så tragiskt och själsligt nedbrytande att bevittna att ingen människa med empati och som förstår något om människovärde kan stänga av. det är omöjligt att förbli oberörd.

i ett par fruktansvärda dygn i mitt liv befann jag mig i en av dessa hålor i thailand. på dagarna märktes inte mycket av människokommersen. men så fort mörkret sänkt sig över palmerna och dunka dunkat började sin melodiösa tugg var det kört.

då kom de fram, de små svinen. korta män och långa. smala och tjocka. rödnosiga, solbrända och gyllenbruna. från tyskland, england och italien. och naturligtvis från sverige. unga snygga killar. äldre snygga män. mindre attraktiva och riktiga jävla miffon. alla ville de köpa thailändsk fitta. och jag kan berätta att de här männen blir minst sagt obekväma när västerländska kvinnor befinner sig i "deras" territorium. så länge de är bland likasinnade sexköpshungriga västerländska män är de i majoritet, bland likar och säkra. en turistande brud är inte ett dugg intressant på de här områdena. hon påminner dessutom svinen om den attityd som råder i hemlandet och som oftast lyder: det du gör är fel.

vad de här männen vill är att hitta en nätt thailändsk tjej att ligga med. någon som inte säger nej till deras perveterade förslag. någon som älskar dem precis som de är, hur fulla de än blir eller vad de än brölar om. de vill ha någon som inte gnatar, utan en söt tjej som skrattar och är glad och dansar och knullar. när som helst männen önskar. money talks, såklart. de betalar inte bara för hennes kropp, som de ska få göra vad de vill med, utan också för hennes humör och själ. att det skulle vara "fula gubbar" som beter sig såhär är en myt. ALLA män på just de här väldigt specifika platserna är sådana. de tar sig till dit enbart därför. det är liksom ingen slump att de exempelvis är på pattaya eller på patong.

det hanne kjöller gör är högst relevant. hon ställer frågor i sin ledare. hon tycker inte man ska koncentrera sig allt för mycket på sexsäljarna, utan på just sexköparna som åker till ett billigt land för att få sin kvinnodrog.

hon undrar bland annat:

# vilket mervärde erbjuder dessa lydiga och undergivna kvinnor männen?

#vad gör männen med dem – är det rätten till sex eller att våldföra sig på någon de är ute efter?

#och vad säger i så fall det om männens mentala beskaffenhet och förmåga till empati?

svenska unga killar. uppväxta här i "jämställdhetens land". varför gör de så här? hur kan de ha blivit så mentalt rubbade och avtrubbade att de lockas att köpa sig en kvinnas kropp, som de kan slita och slänga som de vill?

jag vet inte. jag vet verkligen inte.

men uppenbart är att sexköparna har en fäbless för att domdera och betalar gärna för att får vara herre på täppan. många gånger inbillar de sig dessutom att de är en riddare och räddare i nöden. att de hjälper tjejerna som måste sälja sig för att överleva. men då kan man ju fråga sig: om de nu verkligen så gärna vill hjälpa den stackars lilla fattiga thailändskan, varför kan de inte bara hitta en lämplig organisation och skänka pengarna istället? nej, männen vill inte hjälpa nåt sätt. det är sådant de (ibland) intalar sig för att släta över att det de gör är högst nedvärderande och moraliskt förkastligt. de här männen vill betala för att knulla. punkt.

men varför? har det med den allt mer odefinierade mansrollen att göra? så kan det inte heller vara, eftersom prostitution funnits lika länge som människan existerat. men hur kan de här killarna ha en sådan kvinnofientlig attityd - i dagens samhälle? och hur beter sig de svenska sexköparna i thailand mot tjejer hemma i sverige?

ja, man undrar verkligen.

killen i bandet.

2010-11-09T00:02:00.012+01:00

jag träffade en kille på bar i somras. det var en sån där varm söndag och vi var inne i en bar som borde förbjudas under just de där varma sommarkvällarna när man bara vill strippa av sig kläderna för att oset från köket gör en helt matt och man blir tokig för att man inte har nåt val än att sitta inne eftersom uteserveringen antingen är fullsatt eller har precis stängt.

en sån bar och en sån kväll var det.

och den här killen satt själv. inne. precis vid baren. min kompis var på toa och jag var lite rusig och skön och började snacka med killen och han var så jävla het insåg jag efter en stund. hade jag fattat det direkt hade jag aldrig vågat prata. han var hursomhelst fenomenal. assnygga händer, sånt där ansikte som jag ofta gillar, det vill säga breda drag, söt och grov på samma gång, fin bränna, och jag tänkte mamma mia, vad är detta? honom måste jag ju ha på nåt sätt. men hur? HUR?

well, vi drack lite mer och min kompis traskade så småningom hemåt. det var ju trots allt vardag imorgon. och den där killen hade nån bekant där. och den där bekanta och killen och jag hängde och läppjade bira och gick ut och rökte cigg och skojade och sen gick den där bekanta.

så den fina killen skulle vara "öppen" och började berätta om sitt förhållande (suck) som var så himla trassligt. för han kom precis från en lång relation, men så hade han råkat bli kär i en annan brud när han var på turné, ja han sa så, på turné, och jag: vaddå? spelar du i ett band? vad gör du? och han pratade om ett band jag borde ha reagerat på, men eftersom jag inte har koll på smala fucking indieband så hade jag ingen aning, så jag ba: jaja, nåt band, och han fortsatte, allt var jobbigt nu och han visste inte vad han skulle göra. och jag: men är du ihop med bruden du bedrog din tjej med? och han: njae, det är inte heller säkert...

nä, inget var säkert förutom att hela mitt väsen krävde att jag skulle vara med honom, kyssa honom, känna på honom, om så bara för en natt, en gång bara, snälla gode gud, tänkte jag,

låt mig få vara med honom i natt

och gud tyckte väl att jag behövde det, så gud hörsammade mina berusade tankar och när jag och den fina killen var ute och blossade på nytt blev det lite flirtigt mellan oss och så plötsligt hade vi avlägsnat oss från baren en aning och stod på gatan och kysstes - hur gick det till? var det jag? ja, det var nog jag - och han började tveka: alltså, jag brukar inte göra såhär, det här är en ny situation för mig... vad fan! skulle han vara SVÅR också? jag hatar sådär jobbigt svårt, för jag avskyr spel och kan inte manipulera in nån i en viss riktining, jag bara gör och antingen funkar det eller så funkar det inte - och det där

nja:et

tog nästan udden av hela situationen och jag tände en ny cigg och var helt paralyserad av åtrå och av hans jävla nja och skruvande, speciellt när jag visste att han bodde bara något kvarter bort, och jag rökte och darrade för att jag så gärna ville omfamna honom till morgondagen och känna hans hårda kropp mot min och hans snygga läppar mot min hud, och så började vi ändå gå mot honom och

jag fick!

jag fick ligga i hans säng, känna på hans kropp, leka med hans väsen till skymning blev gryning och jag vaknade av sömnlöshet och av fågelkvittret från gatan och tänkte: shit, måndag! måndag, skynda hem, byta om,

jag vände mig om, tittade på honom, SÅ JÄVLA FIN, drog och tänkte att den här stundande katastrofmåndagen på jobbet får vara värd insomnianatten med guden som låg kvar i sin säng.

så går månaderna.
den heta sommarnatten är plötsligt en iskall höstkväll då jag bläddrar i tidningen och ser hans band. de har ju funnits jättelänge. de har ju fått jättebra recensioner. de får ju spela på jättemånga ställen. och där är han. guden. som jag fick leka med. JAG!

och om livet vill, så får jag chansen igen.

så jävla trött.

2010-11-04T22:41:00.002+01:00

jag är så sjukt jävla trött på allt nuförtiden.

trött på människor i sverige som inte har nåt bättre för sig är att hata anonymt på bloggar och i olika forum.

trött på vår regering och på vårt skämt till kung.

trött på folk som klagar över sina satans krämpor hela tiden (boka tid med en psykolog please, det kanske sitter i hjärnan you fool).

jag är trött på vårt kassa pensionssystem, på vädret, på släkt som ringer och vill att jag ska ta en massa beslut i viktiga frågor som känns oviktiga men inte är det.

trött på högröstade, rapande och extremt irriterande kollegor.

shit vad trött jag är.

trött på att jag inte sover tillräckligt, trött på att saker ändras i sista stund, trött på att inte kunna träffa sis så mycket som jag önskar.

jag är definitivt trött på att jag är för lat för att fixa i ordning hemma.

men mest av allt är jag så jävla trött på att det inte går att avliva idioterna som förpestar tillvaron.

TRÖTT!

i helgen ska jag undvika datorn och inte göra annat än läsa, glo på bra film och sitta tyst.

och så ska jag sova.
framförallt ska jag sova.