utanför taxin.

jag har undvikit att svara på hans tillmälen och meddelanden hela dagen, avfärdat hans existens på ett någorlunda artigt sätt.

måste få honom ur mitt system. och det går bra. det går alldeles utmärkt tills jag fattar att han inte nöjde sig med att ringa mig på nätterna i helgen, samtal som förblev obesvarade. han lät det inte vara. han tänkte inte: jag ringer henne på dagen imorgon istället. och varför skulle han göra det? vi knullar. och ändå inte bara. men nej, han nöjde sig inte. han mötte upp den där andra bruden istället. och när jag tänker på det här, när jag ser dem framför mig, svartnar mina ögon på en sekund och jag måste genast i den stunden resa mig upp och lämna rummet. ut i friska luften, ut på promenad.

och sen är det bra igen. det känns bra. åter igen undviker jag att svara på tillmälen och meddelanden. ut ur systemet. UT UR SYSTEMET. ingen sa att det skulle bli lätt. när har något någonsin varit lätt? satans fittliv.

så blir dagen till eftermiddag och till kväll och vi ses ute på lokal och på lokal är det plötsligt helt nya spelregler. eftersom jag har börjat backa - och det rejält - så lyder spelets obarmhärtiga logik att han börjar närma sig mig. jag ser det på honom. han undrar vad som händer. han undrar varför jag inte kommer med förslag längre. han undrar vad han ska göra för att allt ska bli som förr - när han visste exakt var han hade mig.

ut ur systemet, Zoe. HAN SKA UT.

så han kommer fram där på lokalen, kommer fram och lägger armen om mig och är sitt vanliga galna berättande jag. och sen försvinner han en stund och meddelar att han visst ska komma tillbaka.

...
...
...
...
...

det gör han. han kommer tillbaka. jag ser honom rusa in i killtoan, han ser inte mig. jag ser honom rusa ut ur killtoan, han ser inte mig. jag ser honom gå in i lokalen, bland alla berusade svin, in i dimman, och sedan vända, då ser han mig och lyser upp.

följ med och ta en cigg.

jag står tyst.

ska vi röka?

vad fan. okej, vi kan ju röka, tänker jag. han kanske har nåt vettigt att säga? så jag följer tyst med, ut till friska luften och till höstvindar som sakta men säkert börjar bli kyligare.

och vill han säga något av värde? något intressant? något om den här sista tiden då jag har dragit mig undan, om helgens samtal mitt i natten, om den andra jävla bruden han knullar. nej, inget. han har inget relevant att säga.

istället pratar han högt om dumheter och han är så jävla full, gud så full han är, och jag tänker: vi är inte bra för varandra. antingen är han för packad, eller så är jag för packad, eller så är vi alldeles för packade båda två och allt blir kaos även om vi av någon outgrundlig anledning ändå lyckas knulla bra. men inte den här gången. Zoe, STÅ EMOT.

vi går in till lokalen igen. och så går han strax ut i tron att jag följer efter. men istället har jag stannat upp med ett par bekanta.

när jag tittar åt hans håll ser jag hur han har stoppat en taxi. han har öppnat dörren till sätet bredvid chauffören och står precis framför bilen och tittar in i lokalen, rakt på mig, medan bilen brummar bakom. jag möter hans blick. han har aldrig sett så otålig och ynklig ut, aldrig. så jag går ut till honom, ställer mig rakt framför, mitt ansikte mot hans. och hans blick frågar, men inga ord kommer ur hans mun. han står tyst. jag står tyst. inte alls i många sekunder. SÄG NÅT DÅ FÖR I HELVETE. SÄG NÅT! jag kramar om honom. vart ska du?, frågar jag. jag ska hemåt... och så låter han sitt svar hänga kvar i luften. fortfarande ingen fråga. INGENTING. jag skulle ändå ha sagt nej. men han är så van att jag är den kommer med förslag att han inte ens kan ställa frågan. FRÅGA FÖR I HELVETE. [tystnad]. jag ska också hem, säger jag till sist. du är sjukt full, vet du det? ... jag är inte alls full, svarar han. jag suckar. vi är så lika. vi skulle förgöra varandra i längden. det kan aldrig bli något mellan oss. och jag kan inte fortsätta knulla honom längre. inte efter att jag slutligen öppnat mig för honom och han pissat ner min själ med sitt beteende.

det är inte ofta jag säger nej till honom. har det någonsin hänt? för länge sen kanske. men nu säger jag nej, genom att inte säga något.

the times they are a changing.