... och så är det med den saken.

jag skakar redan innan jag går in i rummet där sköterskan väntar, för jag är nervös och har onda aningar, även om det måhända inte är befogat. men jag skakar likväl och försöker hålla god min när jag berättar mitt ärende - detaljerat. och så snart den vänligt sinnade sköterskan fått hela bilden klar för sig beordrar hon full genomgång och det är just i den stunden jag hejdlöst börjar grina och i tanken förbanna min egen dumhet och oförsiktighet.

men vad göra åt saken? likt karaktären allan karlsson i den galna och dråpliga romanen hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har jag i stort sett i hela mitt liv resonerat: "det är vad det är och det blir vad det blir och så är det med den saken"

den här dagen hjälper det dock inte. ingenting hjälper där jag ligger på britsen och i största förnedring blir undersökt. tårarna rinner ner för kinderna till mina läppar och jag blundar och andas lugnt, när jag egentligen bara vill vråla. inte av smärta. inte av ilska. inte av sorg. utan av total jävla vanmakt.

och när jag väl står på gatan igen tänder jag en av dagens många cigg och avskyr hela världen, mig själv inkluderad. jag hatar att det inte kan vara enkelt, så som jag vill ha det och gillar. jag hatar att människor vill krångla till saker, när saker inte behöver krånglas till i onödan. jag hatar att jag blir tagen för given, istället för att bli uppskattad.

aldrig mer. alla som tar mig för given kan dra åt helvete. jag kommer inte alltid finnas där. man ska fan måna om sin tid med mig. livet är skört.

sen börjar jag promenera och jag går som vanligt från en stadsdel till en annan till en tredje och i gamla stan plockar jag fram luren och gör det jag sällan gör nuförtiden. jag ringer mamma. och med min mest normala röst genomför jag årets största skådespel. spelet om den vanliga dottern.

jag hälsar och frågar hur hon mår och om det är bättre sedan sist och det är det, vilket jag säger är "jättekul". jag frågar om hon har fått vårt paket och vilket paket, nej det har hon inte fått. så jag säger att det kan ju ta någon dag eller två, men ett paket är på väg och det är då hon skrattar till. mamma skrattar en aning! det var så länge sedan det hände att tårarna okontrollerat börjar rinna igen och nu försöker jag verkligen uppbåda en normal ogrötig röst och vi pratar lite om det varma höstvädret, etcetera, tills vi lägger på. jag tittar sedan på displayen och ser att vi har pratat i en hel kvart, vilket jag mentalt noterar. det måste vara något sorts rekord.

sen fortsätter jag vandra genom stadsdelar tills jag är hemma och önskar att det är vad det är och att det blir vad det blir, till stor fördel för mig och mitt liv. jag önskar det av hela kropp och själ. jag önskar det så mycket att jag gör det jag inte gjort på flera år.

jag ber.

jag ber till gud jag vanligtvis inte tror på. jag gör korstecken och rabblar ramsor jag en gång fick lära mig som barn och som upprepades så många gånger att de för alltid finns inpräntade i minnet. jag känner mig så oerhört svag och ömklig och önskar bara en enda sak i hela världen.

att få leva länge, länge, till.
längre än mamma.