i ena ringhörnan står psyksjuka mamma och envisas med sina sorgliga samtal, i andra ringhörnan står kk:t och viftar med sin alldeles särskilda personlighet och i mitten står jag, fucking förvirrad.
å ena sidan euforisk som ett ovetande barn, å andra sidan melankolisk och livsvis som en cynisk filosof.
det är ett mirakel att jag själv inte lider av värre tillstånd än stundtals tillfällig alkoholförgiftning och taskig motorik. faktiskt. och ändå. jag antar att det är all denna död, misär och depression jag vuxit upp med som gör mig så kallat livsbejakande.
varför gå runt och muttra och vara sur, när jag istället kan ta varje tillfälle i akt och göra saker.
röra på mig.
vara ute, vara med, vara där.
så jag tar mina promenader. ibland innan jobbet, ibland under lunchen, ibland efter jobbet. jag går för att rensa hjärnan från all skit som rör ihop sig till en äcklig havregrynsgröt, jag går och går för att slippa den absolut värsta rastlösa raserin mot allt och inget, för att inte vara så satans svartsjuk på det som kk:t gör och inte gör.
aaaah.
jätteglad och fucking förbannad.
kåt och sen helt off.
litar på och sen trampar sönder orden om trohet.
helt slutkörd.
inte konstigt att jag behöver en paus.
inte konstigt alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar