besvarat samtal.

mamma ringer från annan ort.

jag svarar.

jag: heeej mamma.
mamma: hej [tystnad] jag har ringt dig flera gånger i veckan
jag: jo, jag vet, det har varit så dålig tajming, men nu kan jag prata. hur är det?
mamma: inte bra. jag mår så dåligt. orkar inte mer. jag känner inte lust till något. orkar inte promenera, inte läsa, inte göra något. jag vill bara ta livet av mig.

jag hajar till.

så här drastiskt brukar hon inte uttrycka sig. hon är inte den som är lat, snarare lider hon av högenergiska tankar som spinner runt och runt och konspirerar mot hela universum.

mamma: jag har gått upp så mycket i vikt, orkar ingenting. vet du, om jag dör, så måste du gå till banken och...
jag: men sluta nu! du kommer inte att dö. känner jag dig rätt kommer du leva i många, många år till. inte ens mormor är död ju - och vad säger läkarna till dig förresten?
mamma: jag tar tre mediciner. bland annat mot depression. läkaren säger att jag måste vänta.
jag: vänta på vad? trevligare tider?
mamma: han säger att det blir bättre.

hur är det här möjligt?

hur kan människor tillåtas gå omkring med en blandning av depression och vanföreställningar i femton års tid? FEMTON ÅR, kanske längre.

JAG FATTAR INTE.