du.

den jag minst av alla trodde att jag skulle träffa en sådan kväll som den kvällen är också den jag träffar.

gud - varför prövar du mig på det här sättet?

går till en bar men känner direkt att det är fel bar. för jag vet. jag vet så fort jag får förnimmelsen av honom att det faktiskt kan vara han. och sen är det omöjligt i själen att koncentrera sig fullt ut. är det han? inte han?

så står jag där. vid rätt bar. ser honom på avstånd. eller? det kanske är någon annan?

det är inte någon annan.

det är han.

han: före min stora fina älskade kärlek. han precis innan. han jag hade ett så galet bra hångel med och som aldrig ville/vågade ha med mig att göra igen. men den kvällen. herregud, den natten.

vi har inte setts sen dess och nu står han bara ett par meter bort med ett tomt ölglas i handen. han ser mig. kommer fram till baren och ställer sig bredvid. maskerar kontaktsökandet med att beställa. vänder sig om. tittar rakt in i mina ögon.

men är det inte...

jo. och det vet han.

han vet.
jag vet.
vi båda vet.

därför går jag. efter ett tag så går jag. jag går innan det är försent. innan jag ger vika av vinberusning och gamla uppblossande begär.

jag går.

du-dunk.

det är torsdag sen kväll - snart fredag - och vi har varit ute på en mastodontmiddag i flera timmar. njutit av gudomlig mat. dryckit dyra viner. sippat exotiskt kaffe. ätit den godaste glassen jag nånsin ätit. det är torsdag och börjar bli sent, så sent. servitrisen undrar om hon ska ringa efter en taxi, vi tittar på varandra ordlöst och sedan: nej tack, det blir bra ändå.

det är halt ute och vi nästanramlar ideligen på kullerstenarna men håller i varandras händer, trycker hårt, hårt som livet, och fnissar, fryser och traskar bort mot bussen i mörkret vid vattnet.

jag älskar dig.
älskar dig så mycket.

jag också baby. 
jag också.

det blir fredag, ja fredagen väcker oss i form av skrikande alarmklockor och dova mobilljud. fredag. och han smeker mig på magen, brösten, pussar mig på kinderna, suger mina bröstvårtor, andas tungt, väsande, försvinner mot sängens ända och nu med tungan på min fitta, runt och på klitoris, långsamt, vått, snabbare, i cirklar, lugnt, metodiskt och

aaaaaaaaaaah, aaah, AHHH!

mmm.

och när han tränger in den där perfekta stenhårda kuken i mig känner jag stjärnor och virvelvindar, oceaner och berg- och dalbanor. det. är. så. skönt. vi knullar långsamt, vilt, följsamt, missionären, liggandes bakifrån, missionären igen, tills han:

nu kommer jag. jag kommer.

mmm, kom baby. 

och han drar ut kuken och det mjölkvita livet förlöses på min mage, länge och febrilt, medan hans huvud är långt över mitt och hans hjärta precis vid mitt högra öra.

du-dunk, du-dunk, du-dunk.
du-dunk, du-dunk, du-dunk.
du-dunk, du-dunk, du-dunk.

du-dunk.

Z i mitt hjärta.

jag väljer att äta middag själv ikväll och jag väljer kinesen runt hörnet. ibland har vi varit där tillsammans. ikväll är det jag med min hälsotidning, tre damer som firar den enas födelsedag och två män i kortärmat med tribalerna synliga på armarna. när jag har ätit klart beställer jag svart kaffe. så kommer den. lyckokakan. "you are destined to do great things". det fanns en tid då jag trodde det. när jag var övertygad om att jag åtminstone skulle skriva en roman som kanske inte revolutionerade världen men i alla fall sverige. vi får väl se.

dagarna tickar iväg i ett oerhört tempo. lägger mig sent som vanligt. vaknar tidigt. promenerar, jobbar, tränar, läser tidningar, äter middag, dricker vin eller kanske inte, knullar, skrattar, glor på samma serier som alla andra. inga konstigheter, inga svårigheter.

jag vandrar ut på gatan och det är så mörkt, så rasande blåsigt, så kallt. barndomskompisen frågar om vi ska ses på den där baren på en aw men jag är ju så... trött. jag är alltid trött. i hela mitt liv har jag varit trött eftersom jag vägrar gå och lägga mig förrän jag blir sömnig. så det blir sent. alltid så väldigt sent.

och efter tio minuters promenad i det ogästvänliga vädret på de våta gatorna som tränger in genom mina för klimatet katastrofala skor märker jag att jag har glömt tändaren på jobbet. cigg, men ingen eld. varför är det så fruktansvärt lockande att röka när tändaren plötsligt är borta? mer lockande än vanligt. mer än nånsin. och när en vänlig själ på de duggtunga asfalterna väl lånar ut sin låga är det som om jag aldrig rökt förut.

inhale.
exhale.

varje morgon vaknar jag av hans heta kropp bredvid min svala, av hans välformade sexiga händer på mina höfter, av hans smickrande ord och stenhårda kuk.

vi pratar om att gifta oss.

orden som försvann.

jag minns en tid då jag brukade vandra på stockholms gator och bli så inspirerad och uppfylld av bokstäver och meningar att hjärnan började formulera blogginlägg långt innan jag var i hemmets lugna vrå och fysiskt kunde skriva ner dem. det gick sällan en dag utan ett inlägg - långt eller kort sådant.

men sen?
nu?

BLOGGFÖRFALL.

jag är fortfarande en skrivande människa. någonstans. på något sätt.

men var är Zoe?

var är den rasande, glada, sura, likgiltiga, tänkande Zoe som längtade hem till sin hemliga blogg?

jag vet inte.
men jag lovar att jag ska ta reda på det.

håll ut.

skriva, skriva, skriva.

hur det är att bo ihop med en kille jag till sist har blivit galet kär i? well, än så länge riktigt bra. om jag saknar singellivet? nej, inte ett dugg.

jag var frivilligt - eller ofrivilligt om man så vill - singel i närmare ett decennium. vissa har tolkat den långa frånvaron av pojkvän som om jag inte ha velat ha kille. så behöver det inte ha varit. jag har bara inte velat ha vem som helst BARA FÖR ATT och jag har inte heller fallit för någon snubbe tillräckligt starkt för att gå all in. tio år alltså. tio år är en lång tid. lång och väldigt värdefull sådan.

år och tid då jag har levt ut alla mina lustar, flipp och rådande känslor. när vänner har gått in och ut ur förhållanden har jag varit den där singelmänniskan de alltid kan börja hänga med igen. man behöver inte gilla det, men så fungerar vissa. och vad har jag gjort? jag har varit där. med dem. plakat och galen och hånglandes på en efterfest. jag har dragit med dem på dekadenta resor och om ingen velat haka på har jag åkt själv. jag har varit på katastrofala dejter, haft amazing ligg och knullat med tjejer. jag har kunnat jobba asmycket övertid om jag har velat, styrt helt över mina kvällar och helger och bytt bostad kors och tvärs stockholm knappt med hjälp från någon eftersom alla jämt är så upptagna med sitt nu när vi är "vuxna". jag har varit medlem på swingersklubb och haft ett svinjobbigt kk som funnits i mitt liv men ändå inte. jag har festat själv och i stora grupper, jag har kysst bögar och spontant åkt till arlanda och köpt en enkelbiljett till berlin och dragit en timme senare.

allt det här har jag gjort för att jag har velat, för att jag har varit singel och för att jag har varit fett uttråkad. för att jag har varit jag. har det alltid varit flärdfullt? hell no. ångrar jag något av ovanstående? verkligen inte.

och jag är fortfarande här. LIVS LEVANDE, MEN INTE LIKA UTLEVANDE. jag har fortfarande det behovet, men nu gör jag det jag känner för tillsammans med en kille jag älskar istället för med flera obetydliga typer eller kompisar som dyker upp om de inte är upptagna med något annat mycket viktigare än jag.

jag har alltså haft den oerhörda turen att träffa någon som accepterar mig och älskar mig oavsett hur jag ser ut, eller om jag är på pissigt menshumör och vilket knasigt hedonistiskt förflutet jag än har. precis så som det ska vara. alla erfarenheter formar en som människa. jag hade inte varit den Zoe jag är idag om jag inte hade fått vara den tokiga och samtidigt tristessfyllda Zoe jag varit i hela mitt liv. energisk och slö. skrattandes och helt tyst. supernyttig och superonyttig.

nu kan jag tyvärr inte svära på följande eftersom livet har en förmåga att spela oss stackars människor oroväckande och högst ironiska spratt. men att jag hade träffat mannen i mitt liv stod faktiskt klart redan den där första gången vi träffades för X antal månader sedan och drog hem och hånglade likt tonåringar hela natten för att gå till våra respektive jobb helt slutkörda och fnissiga nästföljande dag. jag ville bara inte släppa taget om mitt gamla liv. inte helt och inte sådär på en gång.

men nu är jag där och formar en ny tillvaro med världens mest fantastiska pojkvän.

tack gud för att du ledde honom till mig i exakt rätt tipunkt.

sambo = helt okej.

nu är vi där, i samboskapets cirkel och gap.

vi hänger, planerar, har ett liv ihop. varje dag, varje dag, varje dag. det är helt otroligt, men det funkar förvånandsvärt bra.

det är fortfarande flyttkartonger och kassar med grejer och kläder överallt och någon inflyttningsfest har vi inte haft än, men det kommer och det händer.

och mamma ringer och är orolig och: "Zoe, Zoe, hur ska det gå? vill han verkligen?" (lika finkänslig som vanligt) och jag: "oroa dig inte, han vill mer än jag".

och dagarna går och vädret är lika schizo som man har vant sig vid och jag tittar på honom och den största ömheten sköljer över mig, kastar omkull mig så pass att jag inser att jag

älskar honom.

hur kan jag ha haft en sån tur? efter alla dessa år av total dekadens och tristess, galenskap och leda, en-natts-knulleri och idioter till kk:n, så fanns han plötsligt där och blev kär och ville satsa till min förskräckelse.

och trots en utdragen tvekan och rädsla, så vad fan. man måste ju våga. testa. ge det en chans. vad är det värsta som kan hända? ingen aning, ingenting. det värsta som kan hända är att det inte funkar och värre saker har ju hänt.

ja, nu är vi där alltså.

i samboskapets gap och cirkel.

jag sörjer.

jag sörjer eftersom jag numera inte raggsuper.
jag sörjer eftersom jag bara knullar med min kille och ingen annan.
jag sörjer eftersom jag sällan skriver något vettigt längre.

jag ber om ursäkt.
Zoe är inte längre.
inte här, inte alls.

men mest av allt sörjer jag över att den kille jag är kär i och som jag ska prova att bli sambo med kommer att få ett helvete med mig.

jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara för honom eller visa med handlingar och humör.

jag är inte en typisk brud. jag vill inte skapa ett gemensamt hem med saker som tillhör oss. för mig räcker det att han köper som han vill och har det exakt så som han tycker, så kan jag bara bo där, betala halva hyran och inte äga något.

inget förutom mina kläder, skor, väskor, fotoalbum, skivor, böcker, anteckninsgböcker och dator.

jag väljer med andra ord mer eller mindre frivilligt att bo ihop med någon, fast jag innerst inne vet att jag går emot min egen vilja och magkänsla. jag vill egentligen inte sova med min kille varje natt. för mig räcker det att sova (inte nödvändigtvis knulla alltså) ihop 2-4 gånger i veckan.

inte mer.

och ändå väljer jag alltså att prova.

ja, jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra.

JAG HOPPAS.

men jag vet mycket väl hur det kommer att gå.

jag är inte sambo-typen.
jag vill inte ses varje kväll.
jag vill inte skapa ett liv ihop.

jag vill vara särbo.

och i slutändan är det det som kommer att ske. efter den här "prövotiden" som sambor.

önska mig lycka till.

sambo.

nu räcker det med total velighet!

jag har bestämt mig för att bli sambo.
och om det skiter sig?
ja, då får det skita sig.

imorgon ska han få veta det.
sambo.
SAMBO.

lite svårt att greppa.
ändå.

säkert såklart.

åh.
alltså.

allt jag någonsin har önskat hos en kille har han.
det är helt ofattbart och på riktigt.
han har verkligen allt.

och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att hitta nån annan som har exakt allt det här. han är den bäste för mig.

omtänkam. trygg. lugn. jämställd. kärleksfull. uppmärksam. sexig. snäll. lyssnande. generös. äventyrlig.

ja, ni fattar.

men var är glöden? den där lilla gnistan av... ja, jag vet inte. osäkerhet kanske?

jag vill ju ha honom precis som han är, för jag är så oerhört trött på typen galna struliga män som ljuger och/eller bedrar. oärlighet, nej tack!

nu har jag fått den totala motsatsen. typ världens underbaraste kille.

men jag saknar spänningen. sexigheten! den där känslan som jag har upplevt en miljon gånger med killar som aldrig varit mina till hundra procent.

VAR ÄR DEN KÄNSLAN?

och förresten. ska man inte knulla som kaniner? såhär i början alltså. tror ni mig om jag säger att jag kan vara avvisande, eftersom jag inte vill ligga lika ofta som han vill? trots att sexet är bra? trots att kuken är perfekt?

är det nån annan här som kan känna sig äcklad av en överdrivet kärleksfull partner?

jag fattar i ärlighetens namn inte varför han står ut med mig och varför han tycker att allt är så mysigt och att jag är så fantastisk.

för det är jag inte.

tvärtom.

han vill ha närhet medan jag gillar avstånd. han önskar vara sambo medan jag vill vara särbo. han är lugn och jag fullkomligt kokar.

jag är så sjukt glad över att ha världens finaste pojkvän i mitt liv. varje dag vi fortsätter vara ihop är som nån sorts seger.

men jag vet faktiskt inte hur länge det kommer att hålla.

ego.

osäkerheten äter mig inifrån och ut, utifrån och in. jag kan helt enkelt inte ta ett beslut. men olika omständigheter gör att jag snart måste bestämma mig: bli sambo, fortsätta vara särbo eller... göra slut?

jag får så dåligt samvete när jag ser gulliga par ute på stan. såna par som hela tiden smeker varandra för att visa att de hör ihop och liksom stirrar på varandra som om de skulle kunna knulla här och nu eller springa direkt till las vegas och gänga sig. jag får dåligt samvete för att han är sån, men inte jag. för att han känner allt han känner och jag tycker det är skönt att också vara själv - gärna i flera dagar. är det här vanligt? varför tycker "alla" att det är så självklart att flytta ihop? så enkelt?

jag tänker att jag ska flytta in, såklart jag ska, men tänk om jag vill flytta ut efter en månad? om det blir för mycket? jag tänker att jag borde göra slut. det är inte rättvist mot honom. jag känner mycket, men inte alls lika starkt som han gör. men så tänker jag på hur jävla fin han är. så sjukt omtänksam och snäll och trygg och generös och knullar bra. och ändå kan jag bli äcklad av hans närhet och vilja dra. hur hanterar man sånt när man bor ihop? kan man säga att man vill sova på soffan? jag tror nämligen inte att jag vill dela säng med min kille varje kväll. jag vill ju inte ens ses varje dag.

och som bloggläsare kan man tänka: vad är det med henne? flytta inte in då! vad fan är ditt problem? ja, vad är mitt problem? rådande omständigheter, som sagt.

samma skitfråga snurrar runt i huvudet. annars är det bra. det är det väl? eller. samtidigt som det är så bra att jag vill dö av lycka, är det så mycket och äckligt och jobbigt.

som när vi ska knulla och jag plötsligt sluter mig och skärmar av och han mitt i ligget: "men vad är det som händer? mår du bra?" och jag: "mmm, fortsätt, fortsätt" och sen när han har kommit efter att jag har kommit vänder jag mig om i sängen och skyller på att jag behöver lite fysiskt space, att det är för varmt och han ser inte hur tårarna rinner och jag tänker: jag klarar inte av en endaste sekund mer. jag måste göra slut imorgon. och vad ska jag säga? hur ska jag göra? shit, nu måste vi avboka vår resa.

och dagen efter tittar han på mig och ler med hela ansiktet när jag springer omkring med string i lägenheten och han: "åh, du är så jävla sexig" och jag stannar upp surt och: "men det räcker! sluta nu!" och han stelnar till och tar sitt paket cigg och går ut och röker utan ett ord. och sen pratar vi. länge. jag försöker sätta ord på mina känslor, jag försöker säga högt sånt jag bara tänkt, men istället börjar jag grina och vet inte vad jag ska ta mig till och han: "jag orkar inte gå runt som ett frågetecken. varför säger du inget? varför kan du inte ta emot komplimanger? jag vet aldrig när det är okej att säga hur jag känner och inte" och jag sitter på sängen med benen i kors och tittar ner på golvet och suckar och hjärtat dunkar och jag vet ingenting.

och sen blir det mirakulöst lättare. jag vet inte vad som blir lättare, det bara blir. jag börjar prata lite smått. och även om inget vettigt blir sagt så har den kraftiga orosluften skingrats och det blir enklare att andas. ja, allt känns bättre trots att vi inte bestämt något särskilt,

trots att allt egentligen är som förr.

jag vill ha min egen tid, jag tänker ego framför vi, jag tänker: hur ska jag nånsin kunna ändra mig? alla de här singelåren då jag har satt mig själv främst, då jag har valt om jag ska hänga med någon eller om jag ska stanna hemma, där jag alltid har mig själv att umgås med om jag plötsligt får ett enormt behov av att dra mig undan. jag försöker förklara det här för honom. och han förstår. han förståååååååååååår. men hur sköter man det rent praktiskt om man bor ihop? säger man: jag känner inte för att sova ihop ikväll, jag tar in på hotell?

jag orkar inte... varför verkar ingen annan ha de här relationsproblemen?