16 oktober, 2013

varmt/kallt.

så plötsligt bara bestämde jag mig. jag tog ett aktivt beslut och hjärnan har redan börjat snurra med nya idéer och planer för framtiden. och då kändes det genast bättre. visualiseringen är glasklar. tidsperspektivet likaså. jag har en gräns. och den är nådd. nu ska jag målmedvetet arbeta mig dit jag alltid varit menad att vara.

ute är det så satans kallt.
men inne är det varmare än någonsin.

15 oktober, 2013

kämpar förgäves.

det är en sån här dag när jag bara vill lägga mig ner på golvet och kasta omkring med fötterna och skrika som ett litet obevekligt barn. för jag vet inte vad jag mer kan göra. jag har kämpat och kämpat och fucking kämpat men ändå blir jag inte sedd i kronor. för att jag inte är tjenis med chefen? bossen som trots allt bestämmer min lön. jag blir sedd alright. jag gör ju "ett bra jobb". har "många idéer". är en "uppskattad medarbetare". MEN VISA MIG DET DÅ! i pengar goddammit.

gud vad trött jag blir.

så trött på att människor med makt bara belönar andra människor som kanske inte har lika mycket makt men som åtminstone är dem lika eller har samma intressen. jag är så jävla trött på att kämpa för att visa att jag är SKITBRA - för det är jag. trött på att tänka på arbetsplatsens bästa. jag är initiativrik. men vad får jag för det? ingenting. bara floskler och skit.

men du kommer inte undan din konfliktfyllda typ. du kommer inte undan. jag ska sätta dig i ett rum och du ska svara på varenda en av mina frågor tills dina ögon börjar flacka och ditt glansiga rödheta ansikte bara vill undan för att kippa efter luft sedan mina glödheta frågor som kräver svar attackerat dig sönder och samman.

vänta du bara.

07 oktober, 2013

våga vägra barn som vuxen.

jag har alltid vetat om att jag aldrig vill ha barn. hatar jag barn? inte alls. men jag har aldrig varit intresserad av att ha egna.

men du är ju jämt singel! inte så konstigt att du inte är sugen på barn. vänta bara. när du träffar någon, blir kär och ni blir ihop på riktigt så kommer du vilja ha barn.

finns det något värre än förståsigpåare som har fått för sig att de vet hur mänskligheten och kvinnor funkar? kärlek hit och biologiska klockor dit. jag har alltid vetat om att jag inte vill bli mamma, lika starkt som de kvinnor som alltid vetat om att de vill. det finns också kvinnor som tvekar inför moderskapet, men ändå skaffar barn och ångrar det inte en sekund naturligtvis. det finns likväl en kategori kvinnor som föder barn men är inkapabla att finnas där för dem.

men vi återgår till mig. jag har ofta i mina tidiga och senare vuxenår försökt prata om moderskapet vara och ickevara med människor. en diskussion som aldrig varit på riktigt. hela tiden har det nämligen fallit tillbaka på att jag inte har befunnit mig i en relation. därför, har det berättats för mig, har jag inte har haft det rätta suget efter bebisar eftersom jag inte har känt en stark samhörighet med en partner.

snark!

för mig har ingenting förändrats på den fronten sedan jag blev kär i mannen i mitt liv och vi flyttade ihop. vi älskar varandra men jag är fortfarande inte ett dugg sugen på att skaffa familj. och som tur är resonerar mannen i mitt liv likadant. annars hade vi ju aldrig kunnat ha ett seriöst förhållande. man kan inte vara ihop med någon som vill bilda familj om man inte vill det själv - och tvärtom. för det där kommer jämt att ligga och gnaga hos den andra partnern och till sist kommer förhållandet ta slut.

men fortfarande kan människor inte förstå sig på mitt och vårt val.

- ska ni verkligen inte...? 
- hur kan ni bara bestämma er för en sådan sak?
- varför vill ni inte?
- är du säker på att han inte heller vill, han kanske bara säger så...?
- tänk om ni ångrar er och det är alldeles för sent?

ja tänk! GUD JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ MÄNNISKOR! mina egna kompisar till och med. jag vet att många som vill ha barn bara går runt och väntar på att få träffa en sansad person att skaffa bebis med. när de ser att jag och stora kärleken är i den positionen blir de måhända provocerade över att vi inte alls är inne på familjebildning. men det kan inte vara enda orsaken.

eller?

för jag förstår inte. varje eller varannan vecka är det en kompis, kollega, släkting eller bekant som antyder eller frågar rakt ut när vi har tänkt att skaffa barn. snart är det för sent..., menar man och syftar på min ålder.

tick tack, tick tack.

det värsta är att när jag då med en neutral och vänlig ton svarar: vi har bestämt oss för att inte skaffa barn. ingen av oss är intresserade av det, så är det ingen som nöjer sig med den förklaringen. och när man ändå svarar på följdfrågorna så kommer alltid fler. och det allra hemskaste med vårt val tycks vara, enligt de frågvisa:

TÄNK OM NI ÅNGRAR ER?
ja, tänk. tänk om vi ångrar oss.

jag kan säga det på en gång. jag kommer aldrig ångra valet att inte skaffa barn. det ligger inte i min natur att ångra saker som har hänt eller inte hänt. jag gör det jag känner för och det som faller mig in och att inte vilja bli mamma är en sådan stark övertygande känsla hos mig att det inte finns det minsta tvivel över att det kan förhålla sig på något annat sätt.

men skulle jag nu trots allt ångra mig så får jag väl ångra mig. jag lär ju knappast dö av det. och knappast sörja. man får väl stå för sina val och man får acceptera sakernas tillstånd om man ändrar åsikt. sådant är livet.

men egentligen så tror jag att de som frågar mig om vi inte ska skaffa barn nu när vi är så stadgade helt enkelt är avundsjuka på att vi fortsätter leva ungdomsliv trots att vi börjar bli till åren. vi är onekligen inga kids längre även om vi är ungdomliga av oss. vi reser vi utomlands hela tiden, vi går ut och festar, ordnar fester hemma (inte bara parmiddagar) och hittar på saker istället för att önska leka familj. och med det säger jag inte att vi inte umgås med kompisar som har barn för vänner med familj har vi massor av och vi umgås också.

och där någonstans skaver det kanske. att det finns ett sådant alternativ också. att 30-nånting inte automatiskt behöva betyda: decenniet då jag blir förälder. att man faktiskt kan låta bli om man inte alls känner för det.

jag önskar att jag inte skulle behöva försvara mitt val hela tiden. jag önskar att det ska sluta anses vara konstigt av någon eller ett par att välja bort barn.

det är allt.

01 oktober, 2013

nio månader senare.

vi kan också kalla det här inlägget för pånyttfödelsen. för jag vill tillbaka in i bloggvärmen.

nio månader.

vad har hänt?
vad har inte hänt?

lunkigt vardagsliv med tvättider och tv-serier blandas med lustfyllda resor, vinrusiga fester och:

jag älskar dig.
jag älskar dig.

jag måste fortfarande nypa mig i armen för jag vet inte hur det gick till när världens bästa man föll för mig och väntade tålmodigt tills jag skulle falla för honom också.

jag vet inte och jag behöver inte veta.
det hände och det räcker.

men sanningen är också att bloggen aldrig kan bli densamma.

från den dagen jag mötte mannen i mitt liv försvann också de dekadenta och ibland ångestfyllda engångsliggen, Zoes spännande energi och den kreativa bloggventilen. det är inte hans fel. jag blev bara så slapp. bekväm. nöjd.

men nu vill jag in igen.
in i bloggvärmen.
även om jag numera är lyckligare än vad jag någonsin har varit.

tack för att du vill vara med.

02 februari, 2013

du.

den jag minst av alla trodde att jag skulle träffa en sådan kväll som den kvällen är också den jag träffar.

gud - varför prövar du mig på det här sättet?

går till en bar men känner direkt att det är fel bar. för jag vet. jag vet så fort jag får förnimmelsen av honom att det faktiskt kan vara han. och sen är det omöjligt i själen att koncentrera sig fullt ut. är det han? inte han?

så står jag där. vid rätt bar. ser honom på avstånd. eller? det kanske är någon annan?

det är inte någon annan.

det är han.

han: före min stora fina älskade kärlek. han precis innan. han jag hade ett så galet bra hångel med och som aldrig ville/vågade ha med mig att göra igen. men den kvällen. herregud, den natten.

vi har inte setts sen dess och nu står han bara ett par meter bort med ett tomt ölglas i handen. han ser mig. kommer fram till baren och ställer sig bredvid. maskerar kontaktsökandet med att beställa. vänder sig om. tittar rakt in i mina ögon.

men är det inte...

jo. och det vet han.

han vet.
jag vet.
vi båda vet.

därför går jag. efter ett tag så går jag. jag går innan det är försent. innan jag ger vika av vinberusning och gamla uppblossande begär.

jag går.

18 januari, 2013

du-dunk.

det är torsdag sen kväll - snart fredag - och vi har varit ute på en mastodontmiddag i flera timmar. njutit av gudomlig mat. dryckit dyra viner. sippat exotiskt kaffe. ätit den godaste glassen jag nånsin ätit. det är torsdag och börjar bli sent, så sent. servitrisen undrar om hon ska ringa efter en taxi, vi tittar på varandra ordlöst och sedan: nej tack, det blir bra ändå.

det är halt ute och vi nästanramlar ideligen på kullerstenarna men håller i varandras händer, trycker hårt, hårt som livet, och fnissar, fryser och traskar bort mot bussen i mörkret vid vattnet.

jag älskar dig.
älskar dig så mycket.

jag också baby. 
jag också.

det blir fredag, ja fredagen väcker oss i form av skrikande alarmklockor och dova mobilljud. fredag. och han smeker mig på magen, brösten, pussar mig på kinderna, suger mina bröstvårtor, andas tungt, väsande, försvinner mot sängens ända och nu med tungan på min fitta, runt och på klitoris, långsamt, vått, snabbare, i cirklar, lugnt, metodiskt och

aaaaaaaaaaah, aaah, AHHH!

mmm.

och när han tränger in den där perfekta stenhårda kuken i mig känner jag stjärnor och virvelvindar, oceaner och berg- och dalbanor. det. är. så. skönt. vi knullar långsamt, vilt, följsamt, missionären, liggandes bakifrån, missionären igen, tills han:

nu kommer jag. jag kommer.

mmm, kom baby. 

och han drar ut kuken och det mjölkvita livet förlöses på min mage, länge och febrilt, medan hans huvud är långt över mitt och hans hjärta precis vid mitt högra öra.

du-dunk, du-dunk, du-dunk.
du-dunk, du-dunk, du-dunk.
du-dunk, du-dunk, du-dunk.

du-dunk.

26 november, 2012

Z i mitt hjärta.

jag väljer att äta middag själv ikväll och jag väljer kinesen runt hörnet. ibland har vi varit där tillsammans. ikväll är det jag med min hälsotidning, tre damer som firar den enas födelsedag och två män i kortärmat med tribalerna synliga på armarna. när jag har ätit klart beställer jag svart kaffe. så kommer den. lyckokakan. "you are destined to do great things". det fanns en tid då jag trodde det. när jag var övertygad om att jag åtminstone skulle skriva en roman som kanske inte revolutionerade världen men i alla fall sverige. vi får väl se.

dagarna tickar iväg i ett oerhört tempo. lägger mig sent som vanligt. vaknar tidigt. promenerar, jobbar, tränar, läser tidningar, äter middag, dricker vin eller kanske inte, knullar, skrattar, glor på samma serier som alla andra. inga konstigheter, inga svårigheter.

jag vandrar ut på gatan och det är så mörkt, så rasande blåsigt, så kallt. barndomskompisen frågar om vi ska ses på den där baren på en aw men jag är ju så... trött. jag är alltid trött. i hela mitt liv har jag varit trött eftersom jag vägrar gå och lägga mig förrän jag blir sömnig. så det blir sent. alltid så väldigt sent.

och efter tio minuters promenad i det ogästvänliga vädret på de våta gatorna som tränger in genom mina för klimatet katastrofala skor märker jag att jag har glömt tändaren på jobbet. cigg, men ingen eld. varför är det så fruktansvärt lockande att röka när tändaren plötsligt är borta? mer lockande än vanligt. mer än nånsin. och när en vänlig själ på de duggtunga asfalterna väl lånar ut sin låga är det som om jag aldrig rökt förut.

inhale.
exhale.

varje morgon vaknar jag av hans heta kropp bredvid min svala, av hans välformade sexiga händer på mina höfter, av hans smickrande ord och stenhårda kuk.

vi pratar om att gifta oss.

10 november, 2012

orden som försvann.

jag minns en tid då jag brukade vandra på stockholms gator och bli så inspirerad och uppfylld av bokstäver och meningar att hjärnan började formulera blogginlägg långt innan jag var i hemmets lugna vrå och fysiskt kunde skriva ner dem. det gick sällan en dag utan ett inlägg - långt eller kort sådant.

men sen?
nu?

BLOGGFÖRFALL.

jag är fortfarande en skrivande människa. någonstans. på något sätt.

men var är Zoe?

var är den rasande, glada, sura, likgiltiga, tänkande Zoe som längtade hem till sin hemliga blogg?

jag vet inte.
men jag lovar att jag ska ta reda på det.

håll ut.

12 oktober, 2012

skriva, skriva, skriva.

hur det är att bo ihop med en kille jag till sist har blivit galet kär i? well, än så länge riktigt bra. om jag saknar singellivet? nej, inte ett dugg.

jag var frivilligt - eller ofrivilligt om man så vill - singel i närmare ett decennium. vissa har tolkat den långa frånvaron av pojkvän som om jag inte ha velat ha kille. så behöver det inte ha varit. jag har bara inte velat ha vem som helst BARA FÖR ATT och jag har inte heller fallit för någon snubbe tillräckligt starkt för att gå all in. tio år alltså. tio år är en lång tid. lång och väldigt värdefull sådan.

år och tid då jag har levt ut alla mina lustar, flipp och rådande känslor. när vänner har gått in och ut ur förhållanden har jag varit den där singelmänniskan de alltid kan börja hänga med igen. man behöver inte gilla det, men så fungerar vissa. och vad har jag gjort? jag har varit där. med dem. plakat och galen och hånglandes på en efterfest. jag har dragit med dem på dekadenta resor och om ingen velat haka på har jag åkt själv. jag har varit på katastrofala dejter, haft amazing ligg och knullat med tjejer. jag har kunnat jobba asmycket övertid om jag har velat, styrt helt över mina kvällar och helger och bytt bostad kors och tvärs stockholm knappt med hjälp från någon eftersom alla jämt är så upptagna med sitt nu när vi är "vuxna". jag har varit medlem på swingersklubb och haft ett svinjobbigt kk som funnits i mitt liv men ändå inte. jag har festat själv och i stora grupper, jag har kysst bögar och spontant åkt till arlanda och köpt en enkelbiljett till berlin och dragit en timme senare.

allt det här har jag gjort för att jag har velat, för att jag har varit singel och för att jag har varit fett uttråkad. för att jag har varit jag. har det alltid varit flärdfullt? hell no. ångrar jag något av ovanstående? verkligen inte.

och jag är fortfarande här. LIVS LEVANDE, MEN INTE LIKA UTLEVANDE. jag har fortfarande det behovet, men nu gör jag det jag känner för tillsammans med en kille jag älskar istället för med flera obetydliga typer eller kompisar som dyker upp om de inte är upptagna med något annat mycket viktigare än jag.

jag har alltså haft den oerhörda turen att träffa någon som accepterar mig och älskar mig oavsett hur jag ser ut, eller om jag är på pissigt menshumör och vilket knasigt hedonistiskt förflutet jag än har. precis så som det ska vara. alla erfarenheter formar en som människa. jag hade inte varit den Zoe jag är idag om jag inte hade fått vara den tokiga och samtidigt tristessfyllda Zoe jag varit i hela mitt liv. energisk och slö. skrattandes och helt tyst. supernyttig och superonyttig.

nu kan jag tyvärr inte svära på följande eftersom livet har en förmåga att spela oss stackars människor oroväckande och högst ironiska spratt. men att jag hade träffat mannen i mitt liv stod faktiskt klart redan den där första gången vi träffades för X antal månader sedan och drog hem och hånglade likt tonåringar hela natten för att gå till våra respektive jobb helt slutkörda och fnissiga nästföljande dag. jag ville bara inte släppa taget om mitt gamla liv. inte helt och inte sådär på en gång.

men nu är jag där och formar en ny tillvaro med världens mest fantastiska pojkvän.

tack gud för att du ledde honom till mig i exakt rätt tipunkt.

13 september, 2012

sambo = helt okej.

nu är vi där, i samboskapets cirkel och gap.

vi hänger, planerar, har ett liv ihop. varje dag, varje dag, varje dag. det är helt otroligt, men det funkar förvånandsvärt bra.

det är fortfarande flyttkartonger och kassar med grejer och kläder överallt och någon inflyttningsfest har vi inte haft än, men det kommer och det händer.

och mamma ringer och är orolig och: "Zoe, Zoe, hur ska det gå? vill han verkligen?" (lika finkänslig som vanligt) och jag: "oroa dig inte, han vill mer än jag".

och dagarna går och vädret är lika schizo som man har vant sig vid och jag tittar på honom och den största ömheten sköljer över mig, kastar omkull mig så pass att jag inser att jag

älskar honom.

hur kan jag ha haft en sån tur? efter alla dessa år av total dekadens och tristess, galenskap och leda, en-natts-knulleri och idioter till kk:n, så fanns han plötsligt där och blev kär och ville satsa till min förskräckelse.

och trots en utdragen tvekan och rädsla, så vad fan. man måste ju våga. testa. ge det en chans. vad är det värsta som kan hända? ingen aning, ingenting. det värsta som kan hända är att det inte funkar och värre saker har ju hänt.

ja, nu är vi där alltså.

i samboskapets gap och cirkel.